Daniels Kosovoblogg

Sista morgonen i Kosovo. Vaknade tidigt av mig själv, troligen pga lite resfeber. Känner att jag har fått det mesta ur vägen. Lite packning av sista väskorna, klippning och städning och sen transport till flygplatsen för sista gången. Jag ska inte ge mig in i äventyret att summera femton månader här, men konstaterar i alla fall att det känns bra att lämna det här bygget med en positiv känsla och en viss portion vemod. Mycket bättre än att åka med känsla av att jag inte hade överlevt en dag till. Kanske ligger det något i klyschan om att sluta på topp.

Det här blir också sista blogginlägget, om jag inte får lust att lägga in bilder från resorna i Bosnien, Laos och Kina, som jag inte hunnit med tidigare. Men känner jag mig själv, så kommer det inte att hända. Det var inte heller riktigt idén med min blogg. Det som skrivs, det skrivs och det är ingen idé att försöka hinna ikapp.



En bild över Pristina får pryda detta sista inlägg. Tungjatjeta Kosovë!

Mitt liv under de sista skälvande dygnen i Kosovo består framförallt av flyttkartonger och avslutningsrapporter. Projekt ska lämnas över, hela vistelsen ska utvärderas och varenda pinal ska packas, ges bort eller kastas. Imorgon kl 11 ska jag vara ute på flygplatsen med mina kartonger, väskor och tavlor, så sen finns ingen återvändo. Det som inte ryms  resväskan kommer inte med. Nu ska jag gå och tömma lådan i nattduksbordet. Kul.

Jag har lyckats skrapa ihop tre sidor rapport. Inte mycket på så många timmar, men det är mycket som distraherar såhär på en storflygplats. Kom på att jag säkert inte kommer att orka/hinna lägga upp bilder från resan, så här kommer två små som får sammanfatta bredden på mina upplevelser. Massor av intryck, mycket lite jag blev besviken på. Kina var lite mindre galet än jag hade tänkt mig - på ont och på gott. Jag blev lite stressad vid två tillfällen.

Första gången var när jag skulle korsa Mekong in i Thailand för att ta en flyg fr¨ån Udon Thani till Bangkok för vidare färd till Kina. I en och en halv timme var det strömavbrott i gränsstationen och utan datorer släppte de inte in några utlänningar. I sista stund kom elen tillbaka och jag hittade en snabb chaufför, som levererade mig vid in-checkningsdisken 15 minuter före avgång!

Andra gången var när jag missade tåget tillbaka till Shanghai i torsdags. I den gigantiska biljetthallen på Nanjings centralstation fanns inte en enda skylt på engelska, men väl ett par tusen (jag överdriver inte) kineser fördelade på tjugo långa köer. Jag köade 30 minuter i en kö, men det visade sig vara fel, så då började jag svettas lite. Tack och lov fick jag tag på en vänlig engelsktalande kinesiska, som vackert trängde sig först och fick bytt min biljett!



t v En liten tur på Mekongfloden med Natalie på väg till vattenfall och elefantridning. Observera att jag inte håller min förvinade högerhand i Natalies, det bara ser ut så.

t h Utsikt över Shanghaistadsdelen Pudong. Dagen efter åt jag lunch på 86:e våningen i en av skyskraporna på bilden. Man kommer inte mycket längre från en båttur på Mekong än så.

Jag har nu landat i Wien strax före 5.00 på söndagsmorgonen och har sju timmar till att skriva rapporter och på så sätt undvika att nästa vecka blir alltför panikartad. Naturligtvis kollar jag mail och annat för att slippa sätta igång. EU-kommissionens KOSOVO (UNDER UNSCR 1244/99) 2008 PROGRESS REPORT är ingen rolig läsning. Jag har inte läst allt, men saxar lite om miljö:

"The Ministry for Environment and Spatial Planning (MESP) has taken steps towards developing an integrated framework for environmental legislation. The Kosovo Environmental Action Plan is connected to a total of 16 sectoral plans. However, only four of the 52 projects envisaged for the period 2007-2010 have been implemented so far. Local environmental action plans for five municipalities have been signed.

Some progress can be reported in the area of horizontal legislation. Following the adoption of provisions on Environmental Impact Assessment (EIA) through the Law on Environmental Protection, implementation is beginning. Some efforts have been made to increase public awareness and civil society participation in environmental matters.

There are no developments to report in the area of air quality. Relevant legislation is still lacking, and Kosovo still has no air quality monitoring network.

Little progress has been made in the area of waste management. Three municipal dumpsites, in Đakovica/Gjakovë, Kačanik/ Kaçanik and Prizren, have been rehabilitated. The Kosovo Trust Agency (KTA) has incorporated all 17 water, waste and irrigation enterprises. The low level of waste bill collection remains a problem for the waste utilities.

There is little progress to report in the area of water quality. One water permit was issued. An administrative instruction on criteria for defining protected drinking water zones and water resources was adopted. The Water Law provides for the establishment of a River Basin Authority, which will be responsible for water resource management in the territory of the river basins. The budgetary implications and the accountability of this institution still have to be addressed. The future responsibilities for the operation and maintenance of publicly owned enterprises and assets in the water sector, which will be transferred to the municipalities, need to be determined. The management responsibilities for urban wastewater treatment and flood control will also need to be defined. Water management forms a key element in the Environment Action Plan, given the growing scarcity of water in Kosovo and the region. The low level of collection of water rates remains a problem for water utilities.

No progress has been made in the field of nature protection. Transposition of the Wild Birds Directive and the Habitats Directive is still pending.

No progress has been made on industrial pollution control and risk management.

There has been little progress in the area of chemicals. The law on chemicals has been promulgated.

There is no progress to report in the area of genetically modified organisms (GMOs). A law on the protection against noise entered into force in March 2008.

As regards administrative capacity, the Environmental Protection Agency is now fully staffed and operational. However, the human and financial resources of the MESP and related institutions (both at national and at local level) are still far from sufficient to address Kosovo’s environmental challenges. The Environmental Protection Advisory Board is not yet established. Both vertical and horizontal coordination between all institutions involved in environmental issues need to be significantly improved. Investments in environmental infrastructure will need to be substantially increased, in particular through support from international donors. The responsibility of the municipalities is currently limited due to lack of capacity in both personnel and funding.

Overall, there is limited progress to report in the field of environment, in particular as regards horizontal legislation. Further efforts are still required in most sectors for the transposition, implementation and enforcement of legislation. The lack of human and financial resources, both at national and at municipal level, remains a problem; the same applies to a lack of appropriate coordination mechanisms between all institutions dealing with environmental protection." (Mina kursiveringar)

Nej, nu ska jag nog flytta med mig laptopen till Starbuck's och få morgonfika. Rapporterna hinner jag väl sen?

I morse på väg till Jinling conference centre, så satt jag och tänkte på att det är konstigt att vi bara har de platskrävande inredningarna i tunnelbanan i Stockholm, som i och för sig gör T-banan bekväm och attraktiv, i alla fall för dem som hinner få en sittplats. Samma kväll hittat jag denna SvD-artikel om de nya vagnarna som är på gång. What a coincidence!

Nej, nu måste jag sova om jag ska orka shoppa något imorgon förmiddag hinna till det där tidiga morgonseminariet som verkade så spännande.

Via one night in Bangkok och ett drygt dygn i Shanghai, har jag ikväll tagit ett s k bullet train till Nanjing. Min granne på tåget erbjöd sig så vänligt att förklara för taxichauffören var mitt hotell ligger, men det blev en björntjänst och inte förrän jag fick fram lappen med kinesiska tecken, som jag hade förberett, hittade han rätt.

Men nu är jag här, internet på rummet fungerar, jag har strutit konferensskjortorna som jag släpat runt halva Asien i min ryggsäck och ska nu hinna sova ett par timmar innan det är dags för World Urban Forum.

... ar inte ett land som far en att ma daligt. Eller jo, jag drog pa mig en liten AC-relaterad forkylning de forsta dagarna i Vientiane, men pa det stora hela har jag det fantastiskt. Efter fyra dagar Vientiane flog jag och Natalie upp till Luang Prabang, som nog ar Laos vackraste stad. Vart pressade tidsschema gjorde att vi imorse tyvarr var tvungna att rulla vidare till Vieng Vang med en femtimmarsbuss som tog sju timmar. Nu vankas lite drinkar nere vid floden och imorgon lite kajak och kanske en tur pa motorcykel. Den dar konferensen i Kina kanns inte alls sa lockande just nu. Jag vill bara stanna klockan och lata mig ett par veckor till.

Naja, det blir nog roligt i Kina med. Och allt som foljer. Ville bara saga Saba-diiiiiiiiiiii och att allt ar bra. Om nagon nu undrade.

Glad som en liten hundvalp är jag just nu. Våra kollegor på huvudkontoret i Nairobi har på rekordtid (tre veckor) handlagt och godkänt min ansökan om att få använda min Duty Related Travel/Training Allocation till att åka på World Urban Forum i Nanjing i Kina. WUF börjar först 3 november, men med hjälp av några helgdagar, en UN holiday och lite insparad semester, så får jag en dryg veckas semester i Laos före konferensen. När mitt klimatmässiga fotavtryck ändå blir så stort, så är det lika bra att suga på karamellen lite längre.

Avresedatum är om sex dagar och idag håller jag äntligen flygbiljetten i min hand, därav den stora lyckan. Mitt visumförsedda pass väntas i retur från Kinas ambassad i Belgrad på fredag, så allt ser ut att klaffa. I enlighet med fin FN-tradition är det små tidsmarginaler som gäller. Traditionen bjuder också att man aldrig ska ropa hej förrän man är över bäcken, därför skäller jag lite glatt istället. Wuf!

Med tanke på dagens "skandalnyhet" att Sida bjuder sina anställda på frukt och fikabröd, vill jag bara förtydliga att inge korruption av sådant förkastligt slag sker inom vårt kontor här i Kosovo (som ju drivs med Sida-medel). När vår kombinerade städerska och kaffekokerska Fetas förråd av turkiskt kaffe är slut, går hon runt och samlar in en euro av var och en av oss som dricker kaffe. Det noteras dessutom noggrannt på en lista. Var och varannan dag saknas toapapper, så här hålls det i slantarna och slösas inte med några skattemedel. Bara så ni vet.

Idag är det Bajram och Ramazan är slut för den här gången. Jag sitter dock på kontoret - än så länge helt själv med undantag för vakten - men är inte specielt ledsen för det. Jag räknar med att få en hel del gjort idag. Så snart jag slutat blogga förstås. Den FN-tjänsteman eller -kvinna, som har till uppgift att pricka in UN holidays med lokala röda dagar, som Bajram, har inte lyckats speciellt bra iår och både början och slutet av Ramazan blev fel. Officiellt är det alltså torsdag som är ledigt inom FN, så efter några dagars förvirring, bestämdes det att alla fick göra som de själva ville. För kosovarerna är det närmast som julafton och den byter man ju inte bort så lätt, men jag håller fast vid torsdag och tar en klämdag på fredag för att hinna upptäcka Tirana och södra Albanien i fyra dagar.

Men än är det tisdag. Hoppas att alla därute får en lika solig dag som jag har. Och Glad Bajram, förstås!

Sitter och äter långsam lördagsfrukost med tydliga svenska förtecken, lingonbröd (mjölet från IKEA) och havregrynsgröt kombinerat med dn.se och P3 som webradio. Då blinkar reklamen till vänster upp på skärmen och jag fick ett plötsligt infall att gnälla lite på Sverige som omväxling.

Jag tycker att Telias inställning är underbar. När man flyttar så ringer man Telia och berättar att trots att de är dåliga och dyra, så kan man tänka sig att fortsätta vara kund och betala deras direktörslöner ett par år till. Då tänker de "Vad trevligt att du vill fortsätta vara kund hos oss. Det måste du betala en hög flyttavgift för." Nu har de uppenbarligen kommit till sans och insett det bisarra i att tänka så och vräker ut budskaper  i form av en stor annonskampanj. Naturligtvis kan det inte vara annat än gratis. Som tur är informerar de om hur gnidna de var tidigare. 3180 spänn! Samt om att de tänker vara lika gnidna igen efter 10 november.

Fotnot: Bredbandsbolaget, där jag är kund, tänker inte annorlunda. De tyckte att 495.- var en rimlig kostnad för mig att betala för att fortsätta vara kund.

Utomhustemperaturen blir allt lägre och inomhustemperaturen följer av naturliga skäl efter - om man inte sätter igång elementen vill säga. Mitt vattenburna system var ju en av föregående vinters mindre roliga följetonger, läckor här och var, liksom därav följande tryckförlust, som innebar att systemet kokade över och fick proppskåpet att helt tappa orienteringen och samarbetsviljan. Men precis som SVT drar igång sina programserier igen under hösten, så är även denna långkörare tillbaka.

Jag, hyresvärden och värmesystemet var nog alla lika glada när sommaren dundrade in och vi kunde låta systemet gå i sommardvala. I förra veckan blev jag återigen sugen på att dra igång elementen och ringde och bad dem komma och fixa det, om inte under veckan, så kanske i helgen. När jag kom hem till Pristina igår igen efter två dagar i Kolašin, Montenegro, hade ingenting hänt. "The workers are very tired during Ramazan" förklarade värden, samma förklaring som jag fick höra för precis ett år sedan när min inflyttning försenades flera gånger. De förväntade dygnsvariationerna i veckan som kommer är minus 3 till plus 15, så jag hoppas att jag inte behöver vänta till efter Bajram.

Jag syftar naturligtvis på mina blogginlägg som just nu publiceras med en intensitet av 2/dag, efter en lång tystnad. Men också på väderomslaget. I förra veckan var det över 30, vilket min förvirrade kroppstermometer (förkylning med lätt feber) hade svårt att ta in efter veckan i Stockholm med regn och höstkänsla.

Nu är ordningen återställd. Kosovo har snabbt hakat på trenden där Sverige ligger i framfronten (kallfronten?) Elva grader igår på dagen och på fredag väntas nattfrost. I morse gick jag resolut in i mitt kombinerade gästrum och walk-in closet och rotade fram väskan med vinterkläder. Kärt återseende av kläder jag hade glömt att jag ägde.

Det är inte bara min blogg, som på sistone har försämrat servicen till allmänheten radikalt. När jag igår slog på teven för första gången på ett par veckor, var 40 av den vanliga 50 kanalerna borta. Väl på jobbet fick jag höra förklaringen. Det lär vara så att IPKO har piratvisat CNN, BBC och alla andra utländska kanaler och nu är det slut på det. Nu får man vackert nöja sig med ett 15-tal albanska och kosovariska kanaler. I morse avnjöt jag min skål med flingor ackompanjerat av upphottad albansk folkmusik med snygg video i traditionell landsbygdsmiljö och folkdräkter.

En beskrivning som stämmer in på ganska mycket här i Kosovo. En brittisk bekant uttryckte sig på detta sätt om Pristinas restauranger, som generellt håller en hög klass, men man vet aldrig. Man kan ha ätit samma utmärkta biff tre gången och vara ganska säker på att den fjärde gången, då man tvingat dit alla man känner, så är det en som en bit traktordäck de bär in på tallriken. Eller så är det lika bra som vanligt.

Det som mest påverkar livet är ju annars tillgången på el, vatten och bredband som är just förutsägbart i sin oförutsägbarhet. Jag trodde att jag hade lärt mig att förstå och kanske leva med den orytmiska rytmen av strömavbrott, när ett nytt fenomen dök upp i veckan. Strömavbrott i halva lägenheten! Hälften av rummen hade ström. Tom hälften av plattorna på spisen hade ström. Någonting med faserna tydligen. Tack och lov gick kylen och varmvattnet på rätt fas, så det var bara att vänta något dygn tills det blev fixat.

Naturligtvis gäller konceptet trafiken på vägarna. Man kan vara ganska säker på att får en nära-döden-upplevelse om dagen, men inte när och var. Den bil som man är säker på ska kasta sin ut livsfarligt nära min högra framskärm gör det inte, medan den som det absolut inte finns plats för, gör det. Peppar peppar, hittills har bil, passagerare och medtrafikanter klarat sig helskinnade.

Ja, så har det gått precis ett år sedan jag kom hit till Kosovo. "It doesn't at all feel like a year" sa min kollega Krystyna, men det tycker jag nog att det har gjort. Precis som ett år känns det faktiskt. Av mitt blogginlägg för ett halvår sedan att döma, tycks jag har varit väldigt optimistisk inför framtiden och det verkar som att vändpunkten kom ungefär just då, efter en ganska jobbig höst och vinter med många frågetecken kring vad jag egentligen gjorde här.

Jag kan nöjt konstatera att det för min egen del gick precis så som jag planerade. Våren och sommaren har varit något helt annat än den kosovariska vintern och jag har lyckats klämma in en hel del resor, som alla varit till full belåtenhet. Mina nya arbetsuppgifter har varit mycket roligare och mer relevanta. Ironiskt nog tragglar jag vidare med vinterns bokprojekt, som aldrig låter sig slutföras. Så mycket "självständighetsorsakad jävlar anamma och förändringsentuasiasm" har jag inte märkt av, snarare känns det som att situationen permanentas med strömavbrott och problemet med det icke-existerande samarbetet mellan serbiska delar av Kosovo och majoritetssamhället.

Ser jag framåt igen, så är planen ytterligare tre månader i Pristina. Dessa kommer att styckas upp av en vecka i Stockholm och förhoppningsvis en eller två veckor på konferens i Asien, så det känns verkligen som slutspurten har börjat.

Eller fyra stycken till som jag kanske. Nu utannonseras nya tjänster pa var hemsida.

Dels sokes en ersättare for min chef Frank (for denna tjänst som coordinator krävs 10 ars erfarenhet), men ocksa fyra planerare stationerade i fält, som gor ungefär samma som jag.

Sista ansokningsdag är 22 augusti. Det är inte daligt betalt skulle jag tro.

Kopplingarna mellan Island och Kosovo är inte uppenbara. Snarare är väl Island Kosovos motsats i det mesta, inte bara den blygsamma befolkningsmängden och tillgången på kust, varm- och kallvatten. Island har ju också världens mest homogena genbank (homogenbank?) och runt 7 grader och regn året runt till skillnad från Kosovos etniska mosaik och variation från minus 25 till plus 45 grader. Läste förresten att Reykjavik slog värmerekord den här sommaren med 25,7 grader. Enda uppenbara kopplingen är väl att Islands flagga flammar stolt utanför Pristinas flygplats, som drivs i isländsk regi. Nu har jag helt och hållet trasslat mig in i oväsentligheter, men jag tänker inte sudda, med hänvisning till veckans skrivtorka.

Jag har ju rapporterat om den invanderande diasporasvenskarna tidigare. Nu har det lugnat ner sig med svenska bilar medan belgarna är fler och fler. Naturligtvis finns det diaspora från Kosovo på Island precis som i alla andra länder världen över. Och idag såg jag en isländsk bil för första gången i mitt liv. Det har aldrig hänt i Skandinavien. Jag kunde inte förstå vad det var för registreringsskylt och körde närmre och närmre tills dess jag kunde se en liten flagga och bokstäverna IS. Det var inte ens en flott BWM eller livsfarlig SUV, som man kunde tänka sig var värd att frakta med färja och sen köra tvärs genom Europa, utan en halvtrist Opel, så jag är mycket förvirrad.

Ja, det var bara det jag hade att säga. Nu helg!

Tillbaka i Pristina efter tre f a n t a s t i s k a sommarveckor hemma i Sverige har inte skrivklådan riktigt velat infinna sig. Har nog inte kommit helt på plats ännu - rent mentalt. Något öppnare ögon tror jag mig ha än så länge och blev igår lite överraskad över hur fult och skräpigt det är i Pristina, vilket jag kommenterade till en kompis som stirrade på mig som om jag var dum i huvudet. Naturligtvis är det fult, trasigt och smutsigt överallt, men det slutar man liksom att se, när man varit här en tid.

Mina första dagar hemma roade jag mig med att läsa tidningarnas intervjuer med personer på stan som ondgjorde sig över att just deras kommun någonstans i Sverige inte höll efter parkerna tillräckligt väl eller något liknande och kallade det för "skandal". Vilken kosovar som helst skulle betrakta vilken svensk kommunal park som helst som Versailles.

Efter att igår ha förfasat mig (i två sekunder) över sopbergen i vissa delar av Pristina, ramlade jag över den här artikeln i Aftonbladet under rubriken Du gamla, du fula. Anders Westgårdh ondgör sig över hur fult och ovårdat Sverige är och jag kan inte göra annat än sucka. Nu är det förstås väldigt lätt att komma hem och ge värdefulla perspektiv på tillvaron för alla i fantastiska, rena och välorganiserade Sverige och beordra ett årslångt veto mot gnäll, eftersom det alltid är värre någon annanstans. Jaja, jag tycker i alla fall att ordboksdefinititionen för det engelska ordet pristine, som ju uttalas nästan exakt som Prishtinë, är väldigt rolig i sin enkla ironi.

    pris·tine (prĭs'tēn', prĭ-stēn')
    adj.
    1. Remaining in a pure state; uncorrupted by civilization.
    2. Remaining free from dirt or decay; clean: pristine mountain snow.