Daniels Kosovoblogg

Kanske är det inte den gladaste sommarbild man kan tänka sig, brunkolskraftverket i Obeliq strax utanför Pristina. Men eftersom röken var ovanligt svart i morse på väg till Mitrovica, så kunde jag inte låta bli att stanna och fånga denna (nid-)bild av Kosovo. Och i egenskap av min senaste Kosovobild får den pryda bloggen i väntan på att jag återkommer för att arbeta (och blogga) om tre veckor.

I princip all el som produceras i Kosovo kommer från dessa två på bilden, Kosova A och B. Som uppmärksamma bloggläsare kunnat erfara, så räcker inte den elen speciellt långt. Kolreserverna är stora och Kosova C planeras, men inget vet när det den kan tänkas stå klar. Nu ligger inte dessa kraftverk isolerade ute på landet, som bilden kanske kan lura en att tro, utan mitt i tätorten Obeliq. Att ohälsotalen är skyhöga är ingen överraskning och det enda rimliga vore ett totalt utveckingsstopp och en strategi för hur man flyttar alla som bor där någon annanstans, men det är förstås i praktiken en omöjlighet och det byggs lika friskt i Obeliq som någon annanstans i Kosovo.

Detta och mycket annat ska jag inte tänka på när jag ligger i hängmattan och ser molnen sakta dra förbi över himlen...

Det ser ut att bli bra väder så länge jag är kvar i Pristina före semestern. Eller bra och bra, det är lite för hett för att man ska hålla orken uppe till att hinna med allt jag ska hinna på jobbet. Men kvällarna och nätterna är fantastiska.

Semestersäsongen har kommit igång på allvar och alla 'diaspora' vallfärdar hem till Kosovo. Från att ha sett en svensk bil i veckan i vintras, möter jag nu minst trettio om dagen när jag kör till Mitrovica och jag har slutat säga "Titta en svensk bil" till min kollega Drita. Lägg därtill alla tyska, schweiziska, finska och belgiska bilar. Trafiken är markant tätare i stan och på landsvägarna. Som om det inte var fullt med bilar redan. Och många kommer hit i stora Volvo, mercor och BMW. Hur de har råd förstår jag inte, speciellt med tanke på att många skickar hem pengar varje månad. Det sägs att en del hyr ett flott bil att köra hit med, för att i alla fall ge intryck av framgång i det nya landet, men jag vet inte hur vanligt det är egentligen.

Och på väg hem från jobbet idag mötte jag två kosovariska flickor som pratade bred göteborgska med varandra. Underbart!

Via min favoritblogg Badlands Hyena har jag idag fått upp ögonen för den kanske allra roligaste, Görans funderingar. Roligast för att den verkar vara på riktigt. En sexistisk inskränkt gubbe, som inte bryr sig ett skvatt om miljö eller samhälle, eftersom han har sin bil, sin båt och sina pengar att tänka på. Riktigt säker vågar jag inte vara. Det är för mycket öppet mål av det hela för att han inte ska vara ett skämt. Och är det ett skämt så bjuder jag gärna på att ha svalt det med hull och hår.

Några axplock:

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Så jävla märkvärdigt är det inte att framföra en buss. Visst, 50 människor bakom ryggen som ska förflyttas mellan A och B. Det kräver sin man. Eller kvinna. Men som sagt, så jävla märkvärdigt är det inte att köra buss. Sätt dig i en en lokalbuss i Stockholm och du kommer ibland att be för ditt liv. Så illa är det ibland ställt på bussförarfronten. Inte någonting kan övertyga mig om att det skulle bli bättre om samma idiot till förare får 800 spänn mer i bruttolön.

BMW:s modell 320d var länge med som ett lite billigare alternativ, men den kändes till sist för liten för min kropp. En ”riktig” miljöbil med etanol och såna där jobbiga grejer var aldrig ens med i matchen.

En av tjejerna, f´låt kvinnorna, är Anna Grönlund. Vår branschs frontsoldat. Eller generalska kanske. Men jag har tänkt på en sak. På alla bilder som publicerats på Anna så ler hon så fint. Alltid med klarrött läppstift och alltid med en passande röd klädensamble. En gentleman lägger märke till sånt. Någon måste ha berättat för Anna att hon klär i rött, men så busigt det skulle kännas om hon på nästa bild hade något chaufförsblått på sig. Eller rosa. Eller grönt. Eller vad som helst utom rött. Men för att inte bli anklagad för sexistiska påhopp eller nåt, så måste jag även säga att hennes företrädare klädde stålande fint i sin tråkiga byråkratgrå kostym som passade jättefint ihop med hans jämngrå och alldagliga utseende. Yrkesmässigt är dock båda utomordentligt pålästa och kunniga. Puh, det var nära, men jag tror jag redde upp det hela till sist med hedern i behåll och utan att vara elak mot någon.

Ska man skratta eller gråta?

En släng magsjuka innebär också lite tid att slösurfa, i alla fall så här på andra dagen, när jag mår nästan helt bra igen. FRA-historien har inte undgått mig, men jag orkar inte ens bli upprörd. Däremot kan man ju skratta lite åt uppvisningen i Riksdagen. Tolgfors slutkläm är nog allra bäst. "Jag tror att alla som hörde Fredriks anförande känner en fördjupad respekt för honom som politiker och person." Kunde något vara längre från sanningen?



För övrigt är det väl ett ganska dåligt anförande? Jaja, Federleys väljare verkar inte lika cyniskt ointresserade som jag. Kommentarerna på hans blogg är hyfsat underhållande läsning. De är aaaaarga!

En av de stora fördelarna med att vara i Kosovo, drabbade mig med stor kraft för fem minuter sedan när jag lyssnade på P3s webradiosändningar. Jag kommer inte att förföljas av Markoolios EM-låt vart jag än går under de närmaste veckorna. Det måste vara en av de sämsta på länge, även när man tar med i beräkningen att det är Markoolio som står bakom.

Sveeeeerige! (A-n-d-r-a  s-i-d-a-n  ä-r  n-i  k-l-a-r-a?)

Skön maj var kort kort i Kosovo. Vi har haft ett par veckor med perfekta sommartemperaturer. Min kollega har klagat på hettan. Jag förstår inte varför. Hon var ju med förra sommaren när det var över 40 i mer än en vecka. Jag har bara älskat det. Balkongdörren på glänt långt in på natten. Nu har det blivit ytterligare lite varmare, men jag har inte tänkt börja gnälla än på tio grader. Jag minns precis hur kallt det var tre månader sedan och då klagade jag. Då fanns det en anledning.

Som synes har jag inget vettigt att blogga om. Kanske är det därför det varit så tomt på sistone. Eller för att jag flitigt jobbar på, på mitt kontor uppe i Mitrovica. Där är det svalt och fint. I vintras satt min företrädare med vantar vid datorn, men nu är det toppen och vi vill inte gå ut i den heta solen. Vi försöker få klart en stadsmiljöprojekt som borde varit klart 30 april. Handikappramper och farthinder år folket! Och planerar ett studiebesök för en delegation från Sida och Boverket i nästa vecka.

Nu sitter jag i soffan och funderar på ett finfint sätt att runda av, men ser hur mycket klockan är och bestämmer mig för att göra pinan kort. Spara & publicera. Klick!

...har det idag gått sedan jag landade i Kosovo den 20 augusti. Och ja, det känns som att det var riktigt länge sedan. Ungefär nio måndader sedan kan man säga. Helt ovetandes om detta jubileum fattade jag några viktiga beslut tidigare idag. Inte om vad jag ska göra, men i alla fall vad jag vill göra. Och hur det hela skulle kunna läggas upp. Och det känns som en prestation i sig, när man som jag oftast har svårt med just den biten, att komma på vad man vill. Egentligen. Timingen är dessutom optimal, eftersom jag imorgon ska ha möte med min nya chef Garth och berätta vad jag vill och tänker om saker och ting.

Eftersom jag inte brukar ha svårt för att ändra mina planer tänker jag inte avslöja dem i detalj här. Kanske har jag tänkt om redan imorgon. Jag kan ändå säga att planerna involverar en viss förlängning efter de 12 månader jag lovat (mig själv och andra) att stanna. Men jag firar ändå ¾ idag! Med jordgubbar. De börjar bli fasligt goda här nu.

Bloggandet om förra helgens besök kom helt av sig, när Italienminnena trängde sig på, så nu får jag ta igen igen. Bilden på mig Lars Linda-Mari och Andrea anknyter till dagens tema på ett passande sätt. Inför den helgen hade plastmöblerna kommit fram, så att vi kunde ha balkongpremiär i skuggan av tuttifruttihuset. Balkonglådor inköptes i Prizren, liksom jord och blommor och vips så hade Lars fixat till några små arrangemang. (Nu vet vi vad landskapsarkitekter är bra till.)

Idag åt jag lunch på nämnda balkong och fick tag på persilje- och basilikafröer på grönsaksmarknaden, där jag också hittade jordgubbar för 1,70? kilot. Plötsligt inser jag att det finns sidor av Kosovo som inte är så dumma ändå och jag minns varför jag föll för den här lägenheten. Nej, nu ska jag gå och sätta lite fröer, så att det hinner bli något innan säsongen är över.

Tack vare världens sämsta flygbolag Meridiana och Kosovos fräckaste och mest otrevliga taxichaufför, släntrade jag in på mina kollega Rudinas och hennes Arians bröllop 1,5 timmar för sent och arg som ett bi. Den fantastiska tillställnignen gjorde dock att ilskan rann av mig på någon minut. Livebandet, som spelade traditionell musik tog kanske tre kvartspauser mellan 21.30 och 2.30, då jag slank hem. Och som de spelade! Om man skrek, kunde den som satt närmast eventuellt uttyda vad man ville. Att jag var lite sen märktes inte alls. Hela tiden var det några av de uppskattningsvis 300 gästerna ("litet bröllop") som dansade den traditionella långdansen och lite då och då serverades nya rätter fram till 1.30 ungefär när bröllopstårtan kom fram.



t.v. Brudparet - förstås - och trevåningstårtan
t.h. Jag visar upp min talang i kosovarisk långdans. Ungefär foxtrotsteg - två höger, en vänster - och på samma gång vevar man men händerna i luften. Mina kollegor Gloriosa och Astron syns också.



t.v. Senare var det dags för något slags male bonding, som jag inte förstod mig mycket på, men det var bara till att haka på och sitta i ring med benen i kors och njuta av sångerna.
t.h. För att det inte skulle bli för tyst och tråkigt gick trummannen runt och livade upp stämningen. När strömmen gick blev det ett ganska effektfullt solo, eftersom resten av bandet tystnade tvärt.

Livet i Kosovo är inte så fasligt som man kan tro, men man tackar ändå inte nej till en veckas bonussemester, som inte äter av de surt förvärvade semesterdagarna, eller som vi säger med en FN-typiskt akronym, ORB, Occasional Recuperation Break. Just nu råkar jag faktiskt vara i behov av lite återhämtning, efter ett par hektiska veckor med mycket jobb, så om ett par timmar flyger jag till Verona för en veckas bilsemester i Norditalien. Återkommer om en vecka.

"Filmstaden, Kista

Ett gäng i 20-årsåldern står och diskuterar vilken film de ska se.
En av tjejerna (höjer rösten och låter mycket stressed): Jag kan inte se nån film. Jag skrev i min blogg att jag bara skulle vara borta i en halvtimme. Folk blir oroliga!"

Citerat från tjuvlyssnat.se. En inblick i bloggarnas hårda vardag.

Idag var Sidas generaldirektör Anders Nordström, Hennes Excellens Ambassadören i Skopje med flera på besök, så jag fick i egenskap av svensk JPO inom ett Sidafinansierat program följa med på studieresa. För var vi på 'kommun' i Peja. GD gjorde ett gott intryck och var hård och nästan kritisk och undrade vad alla planer och processer och papper innebär för förändring för 'vanliga människor', en fråga jag ställt mig många gånger, men om en person lite högre upp i hierarkierna gör det, kanske det får lite större följder.

Sedan bar det av det Kolonia i Gjakova. Det är en s k informal settlement, ett samlingsnamn för olika typer av informella bosättningar - informella i den bemärkelsen att de inte är planerade, oftast är byggda utan lov och att markägoförhållandena är oklara eller olösta. Ibland kan det vara en flottare medelklassvillaförort, men alltsom oftast, liksom i fallet Kolonia, är det ett slumområde i djupaste misär. Solen sken, det söta barnen lekte och slet i oss, men på det hela taget var det ganska osmakligt när vi dundrade in i våra tre vita jeepar för att titta på de fattiga. På sätt och vis var det bra för mig att komma dit, eftersom vi arbetar med informal settlements, men kanske kunde det skett i en mindre grupp med mer tid än 20 minuters promenad och med ett mer konstruktivt syfte att faktiskt göra något och inte bara för att få en uppfattning om deras förhållanden. Precis när UN-Habitat, som har som uttalat mål att arbeta för att "provide adequate shelter for all", ska börja göra något konkret i Kosovos slumområden framgick inte speciellt tydligt. Alla länder på Balkan har skrivit på Wiendeklarationen, vi har stöttat Kosovo i att skriva lagstiftning om IS, vi har uppmanat kommunerna att ta med dem i sina översiktsplaner, men det har hittills inneburit noll niente nada rien för de som bor i dem.

På vägen hem hamnade jag i en av Sidas bilar. Efter ett tag blev vi uppringda av den andra Sidabilen med generaldirektören i. De hade fått punktering, så vi blev beordrade att åka dit, så att de kunde åka hem i vår bil, medan vi stannade en dryg timme vid vägkanten och fixade deras punka. Klockan 20.00 var jag hemma, lite matt efter en ganska meningslös dag. Ändå lär man sig alltid något om världen.

När jag i morse slog upp mina blå och drog upp rullgardinen kunde jag följa denna arbetsmiljö- dramatik fem våningar upp från marken. Eftersom de isolerat (mycket tunt...) och putsat de första våningarna var det nu dags för byggställningen att kraga ut lika mycket som huset. Jag var ju lite orolig i höstas att jag skulle ha hundra nya grannar som stirrade ner på mig lagom till balkongsäsongen, men redan på lördag väntar oss 24 grader och sol, så jag tror inte att någon hinner flytta in. Jag ska nog knata ner till marknaden och inhandla några fula plastmöbler snarast. Jag var sedan tidigare mycket nöjd med min balkong i nordöstläge - värdelöst i Sverige, men grymt i sommarens balkanhetta - eftersom jag inte kommer att se kvällssolen, men väl få min utsikt över husen på bergssluttningarna kvällssolbelyst. Igår insåg jag att jag dessutom har frukostsol på balkongen - om man inte sover för länge - och det är ju bara bra, eftersom det inte hunnit bli så varmt så tidigt.

Misströsta inte! Bloggen lever och jag med.

Igår var det så dags för premiär på mitt "nya" jobb i Mitrovica. Jag har ju egentligen samma jobb - och fortfarande lika mycket att göra på kontoret i Prishtina - men eftersom min kollega Natalie tråkigt nog har åkt hem till Australien, så ska jag ta över hennes jobb på sikt. Vi har kommit överens om att jag ska arbeta ungefär två dagar i veckan där, vilket innebär att jag måste hitta två andra dagar för att hinna allt som ska hinnas på mitt gamla jobb. Sådan tur då att veckan har två reservdagar som heter lördag och söndag och som jag kommer att utnyttja å jobbets vägnar den närmsta två veckorna.

Efter oroligheterna för ett par dagar sedan, påbörjas varje arbetsdag på Mitrovicas norra, serbiska sida med ett besök på det regionala FN-högkvarteret för security clearance. Väl där fick jag veta att denna numera ges på UN log base, så jag hoppade tillbaka in i min vita FN-jeep och startade motorn. Något förvånad insåg jag att nyckeln bara var halv, men det funkade uppenbarligen, så jag for ut till log base. När jag skulle ta mig vidare, var inte bilen alls så sugen på att samarbeta. Den andra halvan av nyckeln sitter antingen i förardörrens lås, eller i tändningslåset och bilen ville inte starta alls. Lyckligtvis fick jag ambulansskjuts in till stan igen, så att jag kunde ha ett möte med min kollega i kommunhuset på södra sidan. Sen fick jag vackert traska över bron till UAM-kontoret i norr. Eftersom vår vansinniga administration tvingade Natalie att i sista stund köra sin dator till Pristina, hade jag min laptop, vatten, frukt och några kilon papper att släpa på. UAM betyder UNMIK Administration Mitrovica. Efter kriget styrdes alla kommuner av FN, men efter hand har man lämnat över till lokala administrationer. Med undantag för Mitrovicas norra del, där UAM sköter det mesta som en kommun förväntas sköta. Och där ska jag huvudsakligen arbeta på sikt, men också i söder, eftersom vi precis som i alla andra städer är tre personer i teamet. Det blir dock lite besvärligare eftersom vi inte ses dagligen och har två organisationer att samarbeta med.

Trots missödet med bilen förlöpte dagen ganska smidigt. En person från en NGO vi samarbetar med tackade ja till att vara med på en workshop i Gjilan, vilket var en positiv överraskning. Serberna i norr undviker annars att resa till den albanska delen av Kosovo. Internet fungerade och strax före sex kunde jag ta FNs gratisbuss tillbaka till stan. Idag lyckades jag också vägra att lägga timmar på att åka med tillbaka till Mitrovica bara för att hämta bilskrället.

Vad mindre kan man tänkas bli när ens bästa vän sviker? Vi hade det så trevligt tillsammans i förrgår kväll, "köpte"  musik via nätet, ordnade iTunesbiblioteket, skypade och surfade. Plötsligt började min vän uppföra sig egendomligt och verkade på sätt och vis frånvarande. Inom kort var hårddiskkraschen ett faktum.

En av Prishtinas bästa relationsexperter undersöker för närvarande hur mycker som går att rädda. Till dess att vi vet svaret på detta, kommer jag att vara lite svår att få tag på, eftersom Inspiron 6400 var mitt främsta fönster mot omvärlden.

Nu är det dags att söka tjänsterna hos EULEX. Räddningsverket rekryterar och har tjänster och ansökningsförfarande på sin hemsida. Numera står det också en bäddsoffa i mitt gästrum, så det är bara att flytta in.

Idag var det kändistätt när jag åt middag på Tiffany's och vi var dessutom omringade av dem. Precis till vänster satt Kosovos förre premiärminister Agim Çeku och en meter till höger om mig Lars Adaktusson. Jag såg att Lars ville prata med mig, men han insåg nog att det inte kanske var så kul för mig med alla som vill prata.

Som ni kanske hört, så var Calle förbi Prishtina i helgen. Förutom att vi var och bowlade och gick en promenad i Gërmia, så hann vi förstås en fika på stan, innan han var tvungen att jobba lite. Läs mer om detta in DN.

Calle fick ligga på soffan, men i nästa vecka ska min gästsäng levereras. Det som idag är en väldigt stor walk-in closet ska bli ett gästrum, så nu är det bara att bläddra i almanacka och fundera över vilken vecka man är sugen på att titta förbi.

Dagens stora nyhet är annars att Serbiens premiärminister Kostunica avgår. Även detta skriver DN bättre än jag om.

Trots att de flesta kosovoalbaner är så käcka och goa och glada över utvecklingen och tycker att det är helt ok med FN-administrationen eller till och med bra och nödvändigt, så finns det en liten marginell rörelse, som hela tiden motsatt sig UNMIK och som nu propagerar även mot EUs närvaro i Kosovo. Ett tag verkade det som att de skulle anta det föga fantasifulla EUMIK, men det blev som bekant EULEX, fem bokstäver som ses sprejade på husväggar med ett rött kors över. Rent politiskt har jag inte så mycket till övers för Vetëvendosje, men de kampanjar ändå med viss finess!



Jo = Nej         Vetëvendosje=Självbestämmande