Otacksamt fältarbete
Nedanstående bilder illustrerar två olika krafter som (i olika riktning) påverkar hur Mitrovica ser ut och fungerar som stad.
Till vänster en till synes glad, entusiastisk och naiv svensk med idéer om hur det skulle kunna bli i framtiden. Till höger den så kallade verkligheten.
Att arbeta för UN-HABITAT i Kosovo betraktas som en tjänst i fält, vilket ska forstås i relation till att arbeta på HQ i Nairobi. De flesta dagarna som fordrivs framför datorn och på möten, känns just fältparametern inte speciellt tydlig i min vardag. Igår var det dock annorlunda, när jag och min kollega Joachim gav oss ut i terräng, på riktigt fältarbete i regnet - dock iklädda vanlig kontorsmundering. Vi har en idé om att utveckla en a åarna genom Mitrovica, Lushta, till ett grönstråk med cykelbanor som kopplar samman centrum med landsbygden. Tyvärr har alla som bor längs med floden kopplat på sitt avlopp direkt utan rening och det finns ganska mycket sopor och djurlik med mera i vattnet, som behover röjas undan. På bilden forsöker vi klättra fram vid en svår passage for att utröna om cykelvägen eventuellt kan dras den vägen.
När expeditionen betraktades som slutförd, återvände vi till bilen längs med Lushtas stränder. Då ser vi denne man som helt ogenerat står och tömmer två stora svarta sopsäckar med frigolit rakt ner i ån. Som tur är, är vi båda redan gravt cyniska och blev på så sätt inte alls besvikna eller upprörda, utan kunde bara konstatera vad vi sett och fotat, torkade av lite lera från skorna och tog bilen hem igen.
Före-semestern-oreda
Som inte min att-göra-lista redan var lång och full (blogga står egentligen inte på den) så har det lite oväntat dykt upp ytterligare en och annan punkt de senaste dagarna. Mina chefer hade visst inte läst mailen vi skickade i juni och när de svarade "tack, nu fixar vi resten", så menade de egentligen "vi räknar med att ni fixar resten". Men det betyder ju ungefär samma sak, så varför bråka om detaljerna? Så idag har jag suttit och förhandlat om Memorandum of Understanding, dvs villkoren för vårt samarbete de följande tre åren, med kontorscheferna på Mitrovica kommun. Lyckligtvis ett av de bästa möten jag haft här nere. Förutom att de var pålästa och intresserade, fanns idel förståelse och bifall för varandras förslag. När borgmästar Rexhepi ringde försökte de avspisa honom med "vi sitter med något väldigt viktigt", men det tolkade jag mest som teater. Efter mötet kändes det som att det hade gått lite väl lätt och att de skulle utbrista i ett "Vi bara skojade. Vi har inte förstått ett ord och håller inte med om något." men det hände inte.
Det som varit mest tidsödande och kraftkonsumerande, är nog att min assistent Darko i norra Mitrovica helt har försvunnit. Det började med att jag ringde honom i torsdags morse och dubbelkollade att han verkligen skulle komma tillbaka efter sin semester, så att jag inte lade två timmar på att köra till Mitrovica i onödan. Naturligtvis visade det sig vara i onödan, trots att han betygade att han skulle komma till jobbet. Under fredagen bemödade han sig fortfarande med att svara i telefon och ljuga ihop något om sin "hypertension", men sedan i måndags svarar han inte i telefon, på sms eller mail. Hans fru svarar på hemtelefonen att han är på semester och ska ringa tillbaka, men några semesterdagar har han inte kvar, så det stämmer ju inte.
En annan överraskning var vår nya chefs beslut att stänga vårt kontor på UAM i norra Mitrovica den här veckan. Beslutet i sig har jag inget att invända emot, eftersom det varit i princip omöjligt att arbeta på ett effektivt sätt där, men nu hade jag ju lite annat att pyssla med den här veckan. Lite tråkigt att med kort varsel lägga till tömning av kontoret och transport av datorer, skrivare, whiteboard, värmeelement, UPS, papper, papper och papper till Pristina på att-göra-listan. Och inte så lite tråkigt att Darko inte är där, när jag nu har en sådan utmärkt jättetråkig arbetsuppgift att förse honom med. Mina albanska kollegor lyckas inte heller övertyga när de säger hur ledsna de är som inte får åka över till den serbiska sidan för UN Security.
Inget av ovanstående kan dock uppröra mig. Om 48 timmar sitter jag på ett plan till kylskåpskall fil, smultron och kvällsbad i Lygnern.
Det som varit mest tidsödande och kraftkonsumerande, är nog att min assistent Darko i norra Mitrovica helt har försvunnit. Det började med att jag ringde honom i torsdags morse och dubbelkollade att han verkligen skulle komma tillbaka efter sin semester, så att jag inte lade två timmar på att köra till Mitrovica i onödan. Naturligtvis visade det sig vara i onödan, trots att han betygade att han skulle komma till jobbet. Under fredagen bemödade han sig fortfarande med att svara i telefon och ljuga ihop något om sin "hypertension", men sedan i måndags svarar han inte i telefon, på sms eller mail. Hans fru svarar på hemtelefonen att han är på semester och ska ringa tillbaka, men några semesterdagar har han inte kvar, så det stämmer ju inte.
En annan överraskning var vår nya chefs beslut att stänga vårt kontor på UAM i norra Mitrovica den här veckan. Beslutet i sig har jag inget att invända emot, eftersom det varit i princip omöjligt att arbeta på ett effektivt sätt där, men nu hade jag ju lite annat att pyssla med den här veckan. Lite tråkigt att med kort varsel lägga till tömning av kontoret och transport av datorer, skrivare, whiteboard, värmeelement, UPS, papper, papper och papper till Pristina på att-göra-listan. Och inte så lite tråkigt att Darko inte är där, när jag nu har en sådan utmärkt jättetråkig arbetsuppgift att förse honom med. Mina albanska kollegor lyckas inte heller övertyga när de säger hur ledsna de är som inte får åka över till den serbiska sidan för UN Security.
Inget av ovanstående kan dock uppröra mig. Om 48 timmar sitter jag på ett plan till kylskåpskall fil, smultron och kvällsbad i Lygnern.
Vardagsskandaler på UAM
Det är alltid lätt att bli hemmablind. Även om man har UNMIK Administration Mitrovica (UAM) som sin arbetsplats.
För att rekapitulera lite, så talar vi om den norra delen av Mitrovica kommun, som bebos huvudsakligen av serber och som fortfarande administreras av FN, under beteckningen UAM. (Norra) Mitrovica hör till de kommuner där Serbien ordnade olagliga val i maj och där man aktivt bojkottar och motverkar alla institutioner i Pristina och i stället bygger upp parallella strukturer med stöd av Belgrad. Det hela är en något bisarr situation, men ett ganska förståeligt resultat av många års mer eller mindre (med fokus på mindre) lyckade försök att ordna upp situationen.
Åter till hemmablindheten. Något ganska slående för förstagångsbesökaren, men som jag ser som normalt numera, är Republiken Serbiens flagga bredvid FN-skylten och FN-flaggan på fasaden, i sig ett slags erkännande av de parallella strukturernas positition i norra Kosovo. Flaggorna finns förvisso över hela staden, förlåt halva staden - den andra halvan är i lika stor utsträcknign pyntad med Kosovos och Albaniens flaggor. Det är ändå väldigt svårt att förstå att UAM-chefen tillåter denna symboliska gest på FN-kontoret.
Vad som är än mer provocerande väntar ett par steg in i byggnaden, i vaktkuren. Där sitter förutom bilden på serbisk-ortodoxa kyrkans patriark, också foton på Ratko Mladić och Radovan Karadžić, efterlysta för krigsförbrytelser under krigen på 90-talet. Detta kan väl ändå inte vara vad man menar med att UNMIK måste anpassa sig till "the realities on the ground"?
För att rekapitulera lite, så talar vi om den norra delen av Mitrovica kommun, som bebos huvudsakligen av serber och som fortfarande administreras av FN, under beteckningen UAM. (Norra) Mitrovica hör till de kommuner där Serbien ordnade olagliga val i maj och där man aktivt bojkottar och motverkar alla institutioner i Pristina och i stället bygger upp parallella strukturer med stöd av Belgrad. Det hela är en något bisarr situation, men ett ganska förståeligt resultat av många års mer eller mindre (med fokus på mindre) lyckade försök att ordna upp situationen.
Åter till hemmablindheten. Något ganska slående för förstagångsbesökaren, men som jag ser som normalt numera, är Republiken Serbiens flagga bredvid FN-skylten och FN-flaggan på fasaden, i sig ett slags erkännande av de parallella strukturernas positition i norra Kosovo. Flaggorna finns förvisso över hela staden, förlåt halva staden - den andra halvan är i lika stor utsträcknign pyntad med Kosovos och Albaniens flaggor. Det är ändå väldigt svårt att förstå att UAM-chefen tillåter denna symboliska gest på FN-kontoret.
Vad som är än mer provocerande väntar ett par steg in i byggnaden, i vaktkuren. Där sitter förutom bilden på serbisk-ortodoxa kyrkans patriark, också foton på Ratko Mladić och Radovan Karadžić, efterlysta för krigsförbrytelser under krigen på 90-talet. Detta kan väl ändå inte vara vad man menar med att UNMIK måste anpassa sig till "the realities on the ground"?
Mellan stolarna
Idag har jag agerat assistent åt min assistent Darko och fått en inblick i hur hopplös vardagen kan te sig för en av alla de människor som kommer i kläm i den röra som utgör Kosovo idag.
Darko har tänkt att åka till Österrike i sommar med sin fru och dotter och för att får visum måste de visa att de har jobb och inte vill ta sig in i Fort Europa av den anledningen. Fruns kontrakt har inte samma namn som hon eftersom de har gift sig, så hennes nya namn måste först av allt registreras hos kommunen. De är bosatta i Zveçan, en av de tre serbdominerade kommunerna i norr. Dessa tre kommuner fungerar inte sedan 17 februari i protest mot självständighetsförklaringen. Darko hade dock fått ett namn på en person i kommunhuset i Mitrovica, som skulle kunna hjälpa till. (Mitrovica kommun är albansk och i full funktion, medan den lilla serbdominerade delen som utgörs av Norra Mitrovica, administreras av UNMIK, där jag numera arbetar.) Eftersom Darko, i egenskap av serb, inte är bekväm med att röra sig i södra Mitrovica, tar vi FN-bilen dit. Efter en stund blir det klart att Darko inte kan få hjälp där, eftersom de inte har auktoritet att göra detta för en annan kommun. Däremot, får vi veta, finns det en liten albansk by i Zveçan kommun där det finns ett litet kommunkontor. Och där arbetar de, eftersom albanerna där inte har något emot självständigheten.
Så vi hoppar in i bilen och kör ut på landet, upp i sagolikt vackra berg på smala gropiga grusvägar. Trots att Darkos albanska är bra mycket bättre än min, får jag fråga oss fram i byarna. Han är rädd att hans tydliga serbiska accent ska ge oss ett sämre bemötande, även om jag tror att hans rädsla är kraftigt överdriven. Åter i bilen rättar han istället mitt uttal. Q:t i qendër blev inte helt rätt. Till slut hittar vi den rosa administrationsbyggnaden i Lipë. Mannen vi ville träffa är inte där, men kommer om två veckor. Trots att vi inte lyckades ta steg 1 av 10 på vägen mot semestervisum, så är vi ganska nöjda. Vi vet var kontoret ligger och det finns i alla fall ett sätt att försöka med. Och vi fick en utflykt på landet i den 30-gradiga värmen, fick lukta på lite koskit, se hur de gör gärdesgårdarna just här och prata med grekiska KFOR som vaktade klostret längs grusvägen.
Darko har tänkt att åka till Österrike i sommar med sin fru och dotter och för att får visum måste de visa att de har jobb och inte vill ta sig in i Fort Europa av den anledningen. Fruns kontrakt har inte samma namn som hon eftersom de har gift sig, så hennes nya namn måste först av allt registreras hos kommunen. De är bosatta i Zveçan, en av de tre serbdominerade kommunerna i norr. Dessa tre kommuner fungerar inte sedan 17 februari i protest mot självständighetsförklaringen. Darko hade dock fått ett namn på en person i kommunhuset i Mitrovica, som skulle kunna hjälpa till. (Mitrovica kommun är albansk och i full funktion, medan den lilla serbdominerade delen som utgörs av Norra Mitrovica, administreras av UNMIK, där jag numera arbetar.) Eftersom Darko, i egenskap av serb, inte är bekväm med att röra sig i södra Mitrovica, tar vi FN-bilen dit. Efter en stund blir det klart att Darko inte kan få hjälp där, eftersom de inte har auktoritet att göra detta för en annan kommun. Däremot, får vi veta, finns det en liten albansk by i Zveçan kommun där det finns ett litet kommunkontor. Och där arbetar de, eftersom albanerna där inte har något emot självständigheten.
Så vi hoppar in i bilen och kör ut på landet, upp i sagolikt vackra berg på smala gropiga grusvägar. Trots att Darkos albanska är bra mycket bättre än min, får jag fråga oss fram i byarna. Han är rädd att hans tydliga serbiska accent ska ge oss ett sämre bemötande, även om jag tror att hans rädsla är kraftigt överdriven. Åter i bilen rättar han istället mitt uttal. Q:t i qendër blev inte helt rätt. Till slut hittar vi den rosa administrationsbyggnaden i Lipë. Mannen vi ville träffa är inte där, men kommer om två veckor. Trots att vi inte lyckades ta steg 1 av 10 på vägen mot semestervisum, så är vi ganska nöjda. Vi vet var kontoret ligger och det finns i alla fall ett sätt att försöka med. Och vi fick en utflykt på landet i den 30-gradiga värmen, fick lukta på lite koskit, se hur de gör gärdesgårdarna just här och prata med grekiska KFOR som vaktade klostret längs grusvägen.
Framtiden i norr
Idag har jag hållit mig kvar i sängen p g a en lite förkylning som kastade sig över mig igår kväll, men jag är inte tröttare än att jag orkar med en liten reflektion kring sakernas tillstånd i norra Kosovo.
Jag minns hur förvånad jag blev i augusti när jag först kom hit. Överallt beskrevs Kosovo som en del av Serbien, men som administrerades av FN genom UNMIK. Ingenstans skrevs om den de facto självständighet som redan rådde, att ett albanskt majoritetssamhälle redan var etablerat, att valuta, bilskyltar, gatuskyltar fanns som tydliga tecken på den självständighet som skulle utropas i februari 2008. Parallellen till dagens verklighet i norra Kosovo är ganska tydlig. Tar man bron över floden Ibar/Ibër som delar Mitrovica i två, så är det ett annat samhälle som möter en. Överallt talas serbiska, alla skyltar skrivs med kyrilliska bokstäver, bilisterna trotsar båbudet om KS-skyltar och kör med gamla serbiska som säger PR (Pristina) KM (Kosovska Mitrovica) eller kör helt enkelt utan, vilket ses mellan fingrarna av den lokala polisen. Det är dock svårt att köra bilen till Montenegro, Bosnien eller någon annan del av Kosovo. Priser anges i dinarer, men de flesta tar euro också.
Enligt Säkerhetsrådets resolution 1244 är det bara FN som får organisera allmänna val i Kosovo, vilket också skedde före jul. Dessa val bojkottades dock av serberna och det blev omöjligt att tillsätta nya kommunfullmäktige i de tre serbiska majoritetskommunerna i norr. Igår ordnade däremot Serbien val i dessa kommuner, liksom för norra Mitrovica (eller Mitrovicas norra del som vi måste skriva i alla dokument), som inte är en egen kommun, utan administreras av UAM, dvs UNMIK. Trots att det strider mot resolutionen, tilläts valen att genomföras och det är uppenbart att UNMIK inte har en aning om vilken fot man ska stå på. Igår kom ett mail från SRSG (dvs Ban Ki-moons särskilde sändebud eller UNMIK-chefen) Joachim Rücker, där det framgick att man betraktar valen som illegala och att "illlegala val inte kan få legala konsekvenser" och att UNMIK inte kommer att samarbeta med någon annan än de som är lagligt valda.
Hur det här ska fungera i praktiken är väldigt svårt att se. UAM har redan stora problem med trovärdighet och acceptans hos allmänheten, trots att man haft en advisory board med sex serber och en alban, som i princip fattar alla viktiga kommunala beslut. Många invånare vänder sig hellre till de parallella samhällsstrukturer som byggts upp med stöd av Belgrad. Avser man inte att samarbeta med de nya personerna i advisory board, så verkar det bli ännu svårare att få något uträttat. Och i denna röra förväntas jag göra mitt jobb.
Ibland undrar jag om det verkligen är så rörigt som det verkar. Kanske händer en hel del bakom kulisserna, som egentligen är väl uttänkt och koordinerat. Förhoppningsvis inser alla att man inte vinner något på att hamna i en Palestinasituation, där vanliga människor blir gisslan. Pågår det redan förhandlingar mellan Kosovos och Serbiens regeringar om att lämna tillbaka norra Kosovo mot att resten erkänns som självständigt? Deltar FN i så fall i dessa förhandlingar? Väntar man bara på att den nya regeringen ska kunna formas i Serbien och var det därför den behövde en hel mandatperiods respit inför nästa val, så att man hinner övertyga opinionen om att det var det bästa sättet att hantera situationen, utan att hängas ut som landsförrädare? Hur nära ett EU-medlemsskap kan Serbien vara om ett par år om man snabbt lyckas lämna Kosovokonflikten bakom sig? Frågor och hypoteser, men inga svar. Nu ska jag nog surfa efter Crisis Watchs senaste rapport och se om de vet.
Jag minns hur förvånad jag blev i augusti när jag först kom hit. Överallt beskrevs Kosovo som en del av Serbien, men som administrerades av FN genom UNMIK. Ingenstans skrevs om den de facto självständighet som redan rådde, att ett albanskt majoritetssamhälle redan var etablerat, att valuta, bilskyltar, gatuskyltar fanns som tydliga tecken på den självständighet som skulle utropas i februari 2008. Parallellen till dagens verklighet i norra Kosovo är ganska tydlig. Tar man bron över floden Ibar/Ibër som delar Mitrovica i två, så är det ett annat samhälle som möter en. Överallt talas serbiska, alla skyltar skrivs med kyrilliska bokstäver, bilisterna trotsar båbudet om KS-skyltar och kör med gamla serbiska som säger PR (Pristina) KM (Kosovska Mitrovica) eller kör helt enkelt utan, vilket ses mellan fingrarna av den lokala polisen. Det är dock svårt att köra bilen till Montenegro, Bosnien eller någon annan del av Kosovo. Priser anges i dinarer, men de flesta tar euro också.
Enligt Säkerhetsrådets resolution 1244 är det bara FN som får organisera allmänna val i Kosovo, vilket också skedde före jul. Dessa val bojkottades dock av serberna och det blev omöjligt att tillsätta nya kommunfullmäktige i de tre serbiska majoritetskommunerna i norr. Igår ordnade däremot Serbien val i dessa kommuner, liksom för norra Mitrovica (eller Mitrovicas norra del som vi måste skriva i alla dokument), som inte är en egen kommun, utan administreras av UAM, dvs UNMIK. Trots att det strider mot resolutionen, tilläts valen att genomföras och det är uppenbart att UNMIK inte har en aning om vilken fot man ska stå på. Igår kom ett mail från SRSG (dvs Ban Ki-moons särskilde sändebud eller UNMIK-chefen) Joachim Rücker, där det framgick att man betraktar valen som illegala och att "illlegala val inte kan få legala konsekvenser" och att UNMIK inte kommer att samarbeta med någon annan än de som är lagligt valda.Hur det här ska fungera i praktiken är väldigt svårt att se. UAM har redan stora problem med trovärdighet och acceptans hos allmänheten, trots att man haft en advisory board med sex serber och en alban, som i princip fattar alla viktiga kommunala beslut. Många invånare vänder sig hellre till de parallella samhällsstrukturer som byggts upp med stöd av Belgrad. Avser man inte att samarbeta med de nya personerna i advisory board, så verkar det bli ännu svårare att få något uträttat. Och i denna röra förväntas jag göra mitt jobb.
Ibland undrar jag om det verkligen är så rörigt som det verkar. Kanske händer en hel del bakom kulisserna, som egentligen är väl uttänkt och koordinerat. Förhoppningsvis inser alla att man inte vinner något på att hamna i en Palestinasituation, där vanliga människor blir gisslan. Pågår det redan förhandlingar mellan Kosovos och Serbiens regeringar om att lämna tillbaka norra Kosovo mot att resten erkänns som självständigt? Deltar FN i så fall i dessa förhandlingar? Väntar man bara på att den nya regeringen ska kunna formas i Serbien och var det därför den behövde en hel mandatperiods respit inför nästa val, så att man hinner övertyga opinionen om att det var det bästa sättet att hantera situationen, utan att hängas ut som landsförrädare? Hur nära ett EU-medlemsskap kan Serbien vara om ett par år om man snabbt lyckas lämna Kosovokonflikten bakom sig? Frågor och hypoteser, men inga svar. Nu ska jag nog surfa efter Crisis Watchs senaste rapport och se om de vet.
