Daniels Kosovoblogg

En beskrivning som stämmer in på ganska mycket här i Kosovo. En brittisk bekant uttryckte sig på detta sätt om Pristinas restauranger, som generellt håller en hög klass, men man vet aldrig. Man kan ha ätit samma utmärkta biff tre gången och vara ganska säker på att den fjärde gången, då man tvingat dit alla man känner, så är det en som en bit traktordäck de bär in på tallriken. Eller så är det lika bra som vanligt.

Det som mest påverkar livet är ju annars tillgången på el, vatten och bredband som är just förutsägbart i sin oförutsägbarhet. Jag trodde att jag hade lärt mig att förstå och kanske leva med den orytmiska rytmen av strömavbrott, när ett nytt fenomen dök upp i veckan. Strömavbrott i halva lägenheten! Hälften av rummen hade ström. Tom hälften av plattorna på spisen hade ström. Någonting med faserna tydligen. Tack och lov gick kylen och varmvattnet på rätt fas, så det var bara att vänta något dygn tills det blev fixat.

Naturligtvis gäller konceptet trafiken på vägarna. Man kan vara ganska säker på att får en nära-döden-upplevelse om dagen, men inte när och var. Den bil som man är säker på ska kasta sin ut livsfarligt nära min högra framskärm gör det inte, medan den som det absolut inte finns plats för, gör det. Peppar peppar, hittills har bil, passagerare och medtrafikanter klarat sig helskinnade.

Ja, så har det gått precis ett år sedan jag kom hit till Kosovo. "It doesn't at all feel like a year" sa min kollega Krystyna, men det tycker jag nog att det har gjort. Precis som ett år känns det faktiskt. Av mitt blogginlägg för ett halvår sedan att döma, tycks jag har varit väldigt optimistisk inför framtiden och det verkar som att vändpunkten kom ungefär just då, efter en ganska jobbig höst och vinter med många frågetecken kring vad jag egentligen gjorde här.

Jag kan nöjt konstatera att det för min egen del gick precis så som jag planerade. Våren och sommaren har varit något helt annat än den kosovariska vintern och jag har lyckats klämma in en hel del resor, som alla varit till full belåtenhet. Mina nya arbetsuppgifter har varit mycket roligare och mer relevanta. Ironiskt nog tragglar jag vidare med vinterns bokprojekt, som aldrig låter sig slutföras. Så mycket "självständighetsorsakad jävlar anamma och förändringsentuasiasm" har jag inte märkt av, snarare känns det som att situationen permanentas med strömavbrott och problemet med det icke-existerande samarbetet mellan serbiska delar av Kosovo och majoritetssamhället.

Ser jag framåt igen, så är planen ytterligare tre månader i Pristina. Dessa kommer att styckas upp av en vecka i Stockholm och förhoppningsvis en eller två veckor på konferens i Asien, så det känns verkligen som slutspurten har börjat.

Eller fyra stycken till som jag kanske. Nu utannonseras nya tjänster pa var hemsida.

Dels sokes en ersättare for min chef Frank (for denna tjänst som coordinator krävs 10 ars erfarenhet), men ocksa fyra planerare stationerade i fält, som gor ungefär samma som jag.

Sista ansokningsdag är 22 augusti. Det är inte daligt betalt skulle jag tro.

Kopplingarna mellan Island och Kosovo är inte uppenbara. Snarare är väl Island Kosovos motsats i det mesta, inte bara den blygsamma befolkningsmängden och tillgången på kust, varm- och kallvatten. Island har ju också världens mest homogena genbank (homogenbank?) och runt 7 grader och regn året runt till skillnad från Kosovos etniska mosaik och variation från minus 25 till plus 45 grader. Läste förresten att Reykjavik slog värmerekord den här sommaren med 25,7 grader. Enda uppenbara kopplingen är väl att Islands flagga flammar stolt utanför Pristinas flygplats, som drivs i isländsk regi. Nu har jag helt och hållet trasslat mig in i oväsentligheter, men jag tänker inte sudda, med hänvisning till veckans skrivtorka.

Jag har ju rapporterat om den invanderande diasporasvenskarna tidigare. Nu har det lugnat ner sig med svenska bilar medan belgarna är fler och fler. Naturligtvis finns det diaspora från Kosovo på Island precis som i alla andra länder världen över. Och idag såg jag en isländsk bil för första gången i mitt liv. Det har aldrig hänt i Skandinavien. Jag kunde inte förstå vad det var för registreringsskylt och körde närmre och närmre tills dess jag kunde se en liten flagga och bokstäverna IS. Det var inte ens en flott BWM eller livsfarlig SUV, som man kunde tänka sig var värd att frakta med färja och sen köra tvärs genom Europa, utan en halvtrist Opel, så jag är mycket förvirrad.

Ja, det var bara det jag hade att säga. Nu helg!

Tillbaka i Pristina efter tre f a n t a s t i s k a sommarveckor hemma i Sverige har inte skrivklådan riktigt velat infinna sig. Har nog inte kommit helt på plats ännu - rent mentalt. Något öppnare ögon tror jag mig ha än så länge och blev igår lite överraskad över hur fult och skräpigt det är i Pristina, vilket jag kommenterade till en kompis som stirrade på mig som om jag var dum i huvudet. Naturligtvis är det fult, trasigt och smutsigt överallt, men det slutar man liksom att se, när man varit här en tid.

Mina första dagar hemma roade jag mig med att läsa tidningarnas intervjuer med personer på stan som ondgjorde sig över att just deras kommun någonstans i Sverige inte höll efter parkerna tillräckligt väl eller något liknande och kallade det för "skandal". Vilken kosovar som helst skulle betrakta vilken svensk kommunal park som helst som Versailles.

Efter att igår ha förfasat mig (i två sekunder) över sopbergen i vissa delar av Pristina, ramlade jag över den här artikeln i Aftonbladet under rubriken Du gamla, du fula. Anders Westgårdh ondgör sig över hur fult och ovårdat Sverige är och jag kan inte göra annat än sucka. Nu är det förstås väldigt lätt att komma hem och ge värdefulla perspektiv på tillvaron för alla i fantastiska, rena och välorganiserade Sverige och beordra ett årslångt veto mot gnäll, eftersom det alltid är värre någon annanstans. Jaja, jag tycker i alla fall att ordboksdefinititionen för det engelska ordet pristine, som ju uttalas nästan exakt som Prishtinë, är väldigt rolig i sin enkla ironi.

    pris·tine (prĭs'tēn', prĭ-stēn')
    adj.
    1. Remaining in a pure state; uncorrupted by civilization.
    2. Remaining free from dirt or decay; clean: pristine mountain snow.