Daniels Kosovoblogg

Tack vare världens sämsta flygbolag Meridiana och Kosovos fräckaste och mest otrevliga taxichaufför, släntrade jag in på mina kollega Rudinas och hennes Arians bröllop 1,5 timmar för sent och arg som ett bi. Den fantastiska tillställnignen gjorde dock att ilskan rann av mig på någon minut. Livebandet, som spelade traditionell musik tog kanske tre kvartspauser mellan 21.30 och 2.30, då jag slank hem. Och som de spelade! Om man skrek, kunde den som satt närmast eventuellt uttyda vad man ville. Att jag var lite sen märktes inte alls. Hela tiden var det några av de uppskattningsvis 300 gästerna ("litet bröllop") som dansade den traditionella långdansen och lite då och då serverades nya rätter fram till 1.30 ungefär när bröllopstårtan kom fram.



t.v. Brudparet - förstås - och trevåningstårtan
t.h. Jag visar upp min talang i kosovarisk långdans. Ungefär foxtrotsteg - två höger, en vänster - och på samma gång vevar man men händerna i luften. Mina kollegor Gloriosa och Astron syns också.



t.v. Senare var det dags för något slags male bonding, som jag inte förstod mig mycket på, men det var bara till att haka på och sitta i ring med benen i kors och njuta av sångerna.
t.h. För att det inte skulle bli för tyst och tråkigt gick trummannen runt och livade upp stämningen. När strömmen gick blev det ett ganska effektfullt solo, eftersom resten av bandet tystnade tvärt.

Livet i Kosovo är inte så fasligt som man kan tro, men man tackar ändå inte nej till en veckas bonussemester, som inte äter av de surt förvärvade semesterdagarna, eller som vi säger med en FN-typiskt akronym, ORB, Occasional Recuperation Break. Just nu råkar jag faktiskt vara i behov av lite återhämtning, efter ett par hektiska veckor med mycket jobb, så om ett par timmar flyger jag till Verona för en veckas bilsemester i Norditalien. Återkommer om en vecka.

"Filmstaden, Kista

Ett gäng i 20-årsåldern står och diskuterar vilken film de ska se.
En av tjejerna (höjer rösten och låter mycket stressed): Jag kan inte se nån film. Jag skrev i min blogg att jag bara skulle vara borta i en halvtimme. Folk blir oroliga!"

Citerat från tjuvlyssnat.se. En inblick i bloggarnas hårda vardag.

Påskhelgens resa till två premiärländer på Balkan, Montenegro och Albanien har helt kommit i skymundan pga en massa jobb, kraschad dator och ett intensivt program för Mia på besök. Obs: klicka på bilderna så blir de större!

På långfredagen körde vi västerut till Peja och in i Montenegro via höga bergspass. Massor av snä och bedårande vackert. Tyvärr hittar man inte Europas bästa vägar i de delarna av Montenegro, så det tog ganska många timmar ner till Podgorica och vidare till kusten. Efter midnatt fick vi dock sova i Budva.



Påskdagen blev grymt fin och solig. Så solig att jag inte kom ihåg att sätta på billyktorna. Inom två minuter blev vi stoppade av en polis som ville hålla kvar mitt körkort till nästa dag, då posten öppnade och jag skulle kunna gå och betala min bot à 30?. Eftersom siktet var inställt på Albanien var vi inte så sugna på att stanna. Efter en halvtimmes dividerande insåg han nog att det inte blev någon muta, utan vi kunde åka vidare till Sveti Stefan (på bilden) som vi dock såg bäst från vägen.

Strax före Bar, blev vi lunchhungriga och stannade till vid havet och åt resans godaste mat, fisk och skaldjur. Underbart väder.




Underbart vackert var det inte i Shkodër, men de cyklade/körde bil/gick som tokar och har ungefär samma smak som kosovarerna när det gäller färgsättning av kåkar. Vi var dock mest här för att sova en natt på femstjärniga (sa de) Hotell Europa, så att vi kunde stiga upp tidigt och åka de cirka två timmarna till...


... Komanisjön. Enligt guideboken är denna färjetur en av världens vackraste, jämte Hurtigrutten och den där båten i södra Chile. Regnet öste dock ner, så vi satt huvuddelen av de två timmarna inne. Vi blev dock inbjudna till kaptenens hytt en stund och fick värma oss och prata om när Miss Kosovo hade åkt båten.


Från Fiërze, där båten lägger till är det inte långt till Kosovo. Från Bajram Curri och nästan ända fram till Gjakova hittar man regionens bästa väg. Möjligen gick planeringen lite väl snabbt, med tanke på elledningen, som ju inte kan ha varit någon hemlighet. Det hela löstes som synes pragmatiskt men elegant.

Idag var Sidas generaldirektör Anders Nordström, Hennes Excellens Ambassadören i Skopje med flera på besök, så jag fick i egenskap av svensk JPO inom ett Sidafinansierat program följa med på studieresa. För var vi på 'kommun' i Peja. GD gjorde ett gott intryck och var hård och nästan kritisk och undrade vad alla planer och processer och papper innebär för förändring för 'vanliga människor', en fråga jag ställt mig många gånger, men om en person lite högre upp i hierarkierna gör det, kanske det får lite större följder.

Sedan bar det av det Kolonia i Gjakova. Det är en s k informal settlement, ett samlingsnamn för olika typer av informella bosättningar - informella i den bemärkelsen att de inte är planerade, oftast är byggda utan lov och att markägoförhållandena är oklara eller olösta. Ibland kan det vara en flottare medelklassvillaförort, men alltsom oftast, liksom i fallet Kolonia, är det ett slumområde i djupaste misär. Solen sken, det söta barnen lekte och slet i oss, men på det hela taget var det ganska osmakligt när vi dundrade in i våra tre vita jeepar för att titta på de fattiga. På sätt och vis var det bra för mig att komma dit, eftersom vi arbetar med informal settlements, men kanske kunde det skett i en mindre grupp med mer tid än 20 minuters promenad och med ett mer konstruktivt syfte att faktiskt göra något och inte bara för att få en uppfattning om deras förhållanden. Precis när UN-Habitat, som har som uttalat mål att arbeta för att "provide adequate shelter for all", ska börja göra något konkret i Kosovos slumområden framgick inte speciellt tydligt. Alla länder på Balkan har skrivit på Wiendeklarationen, vi har stöttat Kosovo i att skriva lagstiftning om IS, vi har uppmanat kommunerna att ta med dem i sina översiktsplaner, men det har hittills inneburit noll niente nada rien för de som bor i dem.

På vägen hem hamnade jag i en av Sidas bilar. Efter ett tag blev vi uppringda av den andra Sidabilen med generaldirektören i. De hade fått punktering, så vi blev beordrade att åka dit, så att de kunde åka hem i vår bil, medan vi stannade en dryg timme vid vägkanten och fixade deras punka. Klockan 20.00 var jag hemma, lite matt efter en ganska meningslös dag. Ändå lär man sig alltid något om världen.

Jag kunde inte låta bli att låna en ruta ur dagens Berglin från SvD, eftersom jag så sent som igår skrev ordet bifurkation, som i det sammanhang jag använde det betyder en flod som delar sig i två. Fenomenet är bara känt på två platser i världen, i Amazonfloden och i Nerodime utanför Ferizaj i - håll i er - Kosovo! Det lustiga med Kosovos bifurkation är att vattnet i den ena delen hamnar i Svarta havet, medan resten slutar i Egeiska havet.

Man kunde ju hävda att Göta/Nordre Älv vid Hisingen skulle kvala in, men jag tror inte att det räknas när det är precis före havet. Då kan man ju räkna varenda delta i världen.

Syföreningen Märka Ord vill för övrigt påpeka att det heter Les mots.

När jag i morse slog upp mina blå och drog upp rullgardinen kunde jag följa denna arbetsmiljö- dramatik fem våningar upp från marken. Eftersom de isolerat (mycket tunt...) och putsat de första våningarna var det nu dags för byggställningen att kraga ut lika mycket som huset. Jag var ju lite orolig i höstas att jag skulle ha hundra nya grannar som stirrade ner på mig lagom till balkongsäsongen, men redan på lördag väntar oss 24 grader och sol, så jag tror inte att någon hinner flytta in. Jag ska nog knata ner till marknaden och inhandla några fula plastmöbler snarast. Jag var sedan tidigare mycket nöjd med min balkong i nordöstläge - värdelöst i Sverige, men grymt i sommarens balkanhetta - eftersom jag inte kommer att se kvällssolen, men väl få min utsikt över husen på bergssluttningarna kvällssolbelyst. Igår insåg jag att jag dessutom har frukostsol på balkongen - om man inte sover för länge - och det är ju bara bra, eftersom det inte hunnit bli så varmt så tidigt.

Det är inte helt enkelt att koncentrera sig på texterna om programmets bedrifter i olika kommuner och inom olika ämnesområden en lördag då det är helt tomt på kontoret, trots den grå himlen över staden. Jag surfar iväg lite på DN och fastnar för artikeln i På Stan om Stockholms kön (är staden en man eller kvinna?) och jag kan inte låta bli att filosofera över Prishtinas genus. Kan DN, så kan jag.

Enligt DN är Barcelona en kvinna och Madrid en man och Prishtina har uppenbarligen bra mycket mer gemensamt med Madrid - huvudstad mitt i landet, långt från havet, högt över havet och inte direkt onnänmt för sig skönhet, snarare då för sitt nöjesliv. Kanske är det lättare att börja tänka i egenskaper. Han/hon har uppenbarligen dålig andedräkt, det är kanske det mest slående, och uppsynen är ganska tragisk och sliten och för tankarna till en uteliggare. På samma gång kämpar staden för att upprätthålla en fasad, den nya statens stolta huvudstad, husen kring avenyn Moder Teresa har spacklats och stenlagts med granit, men glansen falnar ganska så snart, stenarna spricker och färgen får sina fläckar. Jag kommer att tänka på Edith Piaf, i alla fall som hon gestaltades i La vie en rose. Röker och super för mycket, svär och är otrevlig, men lyckas alltid (nästan) samla ihop sig inför varje strålande framträdande. Även Prishtina har en tuff historia bakom sig. Eller är staden en clown, som utklädd i tusen färger döljer fattigdom, trasiga familjer och oändliga problem bakom sina fasader? I så fall är det lättsamma cafélivet i centrum bara en påmålad glad mun på en stad som egentligen gråter.

Grammatiken då? Albanska är verkligen inte min starka sida, men om jag inte misstar mig, så följer böjningsmönstret det som används för kvinnonamn (Prishtinë - Prishtina - Prishtinës - Prishtinën), till exempel Zana, mitt albanska favoritnamn, som betyder Fe. Eller måste staden ettiketteras med något mer komplext transgenderartat för att fånga karaktären? Men tanke på att allt annat än heterosexualitet är helt tabu i Kosovo och könsrollerna cementerade, så låter det som en dålig teori, om det inte är det som är det ironiska i det hela. Nä, jag fastnar nog ändå någonstans i trakterna av Edith om jag ska dra någon slutsats. Min kompis Sarah menar att det nog är Amy Winehouse jag menar - en nutida variant.

Misströsta inte! Bloggen lever och jag med.

Igår var det så dags för premiär på mitt "nya" jobb i Mitrovica. Jag har ju egentligen samma jobb - och fortfarande lika mycket att göra på kontoret i Prishtina - men eftersom min kollega Natalie tråkigt nog har åkt hem till Australien, så ska jag ta över hennes jobb på sikt. Vi har kommit överens om att jag ska arbeta ungefär två dagar i veckan där, vilket innebär att jag måste hitta två andra dagar för att hinna allt som ska hinnas på mitt gamla jobb. Sådan tur då att veckan har två reservdagar som heter lördag och söndag och som jag kommer att utnyttja å jobbets vägnar den närmsta två veckorna.

Efter oroligheterna för ett par dagar sedan, påbörjas varje arbetsdag på Mitrovicas norra, serbiska sida med ett besök på det regionala FN-högkvarteret för security clearance. Väl där fick jag veta att denna numera ges på UN log base, så jag hoppade tillbaka in i min vita FN-jeep och startade motorn. Något förvånad insåg jag att nyckeln bara var halv, men det funkade uppenbarligen, så jag for ut till log base. När jag skulle ta mig vidare, var inte bilen alls så sugen på att samarbeta. Den andra halvan av nyckeln sitter antingen i förardörrens lås, eller i tändningslåset och bilen ville inte starta alls. Lyckligtvis fick jag ambulansskjuts in till stan igen, så att jag kunde ha ett möte med min kollega i kommunhuset på södra sidan. Sen fick jag vackert traska över bron till UAM-kontoret i norr. Eftersom vår vansinniga administration tvingade Natalie att i sista stund köra sin dator till Pristina, hade jag min laptop, vatten, frukt och några kilon papper att släpa på. UAM betyder UNMIK Administration Mitrovica. Efter kriget styrdes alla kommuner av FN, men efter hand har man lämnat över till lokala administrationer. Med undantag för Mitrovicas norra del, där UAM sköter det mesta som en kommun förväntas sköta. Och där ska jag huvudsakligen arbeta på sikt, men också i söder, eftersom vi precis som i alla andra städer är tre personer i teamet. Det blir dock lite besvärligare eftersom vi inte ses dagligen och har två organisationer att samarbeta med.

Trots missödet med bilen förlöpte dagen ganska smidigt. En person från en NGO vi samarbetar med tackade ja till att vara med på en workshop i Gjilan, vilket var en positiv överraskning. Serberna i norr undviker annars att resa till den albanska delen av Kosovo. Internet fungerade och strax före sex kunde jag ta FNs gratisbuss tillbaka till stan. Idag lyckades jag också vägra att lägga timmar på att åka med tillbaka till Mitrovica bara för att hämta bilskrället.