Parasiter - Kosovarisk arkitektur X
Det ganska stora beståndet av modernistisk bostadsarkitektur, som finns framförallt i Pristina och Mitrovica är ett arv från Jugoslavientiden. Upplåtelseformen har jag inte riktigt förstått mig på, men tycks under transitionen från jugoslavisk socialism till kosovarisk liberalism ha utvecklats till något slags blandning av allmännyttig hyresrätt och privat ägo. En gång i tiden fick man ett slags livstidskontrakt utan att betala någon egen insättning, men idag säljs de dyrt, eftersom kvaliteten oftast är mycket högre än i nybyggnation.
Något samfällighet eller bostadsrättsförening finns det dock inte. Om taket börjar läcka, så betraktas problemet inte angå någon annan än den vars lägenhet det läcker in i. Men att själv bekosta ett helt nytt tak bara för att man bor högst upp, är det inte många som har råd eller lust till. Den ekonomiskt sinnade ser då till att få in en extra lägenhet under det nya taket och det är numera snarare regel än undantag att bostadshus från 60- och 70-talen har olikaformade cancersvulster växandes på det tidigare platta taket. Lyckligtvis fanns det kalkylmodeller för att bygga jordbävningssäkert på den gamla goda tiden, så det verkar som att betongstommarna tål en eller två extra våningar. Så länge det inte börjar skaka...
Något samfällighet eller bostadsrättsförening finns det dock inte. Om taket börjar läcka, så betraktas problemet inte angå någon annan än den vars lägenhet det läcker in i. Men att själv bekosta ett helt nytt tak bara för att man bor högst upp, är det inte många som har råd eller lust till. Den ekonomiskt sinnade ser då till att få in en extra lägenhet under det nya taket och det är numera snarare regel än undantag att bostadshus från 60- och 70-talen har olikaformade cancersvulster växandes på det tidigare platta taket. Lyckligtvis fanns det kalkylmodeller för att bygga jordbävningssäkert på den gamla goda tiden, så det verkar som att betongstommarna tål en eller två extra våningar. Så länge det inte börjar skaka...
Utsiktslöst - Kosovarisk arkitektur IX
De fem-sex byggen som omger mitt nuvarande hem befinner sig på olika stadier och har inte alla hunnit få så sin klatschiga färgsättning, men lyckas ändå göra ett ganska rejält avtryck i sin omgivning. Bilderna nedan visar min utsikt från franska balkongen ner mot stan när jag precis hade flyttat in i höstas och för tio minuter sedan. Tack och lov skyms inte EU-kommisionens skrapa. Det är alltid skönt att kunna se hur deras utrymningstrapphus är starkt upplyst av hundratals watt, hur många timmar strömlös jag än är.
Inte helt osökt kommer man att tänka på bloggen YIMBY och deras argumentation mot NIMBY-rörelsen. Jag tycker att de har rätt i mycket - inte minst pga mina erfarenheter från Strängnäs och alla överklagade detaljplaner - men att betrakta Pristina blir lätt ett slags hån mot deras världsbild.
23 september 2007 12 juni 2008
Inte helt osökt kommer man att tänka på bloggen YIMBY och deras argumentation mot NIMBY-rörelsen. Jag tycker att de har rätt i mycket - inte minst pga mina erfarenheter från Strängnäs och alla överklagade detaljplaner - men att betrakta Pristina blir lätt ett slags hån mot deras världsbild.
23 september 2007 12 juni 2008
Balkans högsta byggnad - Kosovarisk arkitektur VIII
Var skulle Balkans högsta byggnad byggas om inte i Pristina, framtidsoptimismens och entreprenörandans huvudstad? Bygget sägs ha påbörjats redan i april på en av de stora områden mitt i stan som ligger för fäfot. Inte ordagrant, inte ens i Pristina betar det får mitt i stan. Eller jo förresten, det gör det ju, men inte på just den tomten.Ännu har man dock inte sett något sticka upp. Måhända gör de något mer grundliga grundläggningsarbeten än vad som är brukligt. 165 meter ska det bli till slut, 42 våningar med lyxlägenheter, kontor och affärer liksom - tack och lov - ett rejält underjordiskt parkeringsgarage. Inte för att jag tycker att man behöver promota bilismen, men det hade inte förvånat mig om man hande byggt lika stort utan en enda parkering.
Om sex år beräknas det vara klart. Däremot framgår det inte riktigt vem som ska bo i lyxlägenheterna. Förvisso har man i Kosovo haft många barn och när de som är unga idag (50% av befolkningen är under 25) får barn i sin tur, så lär det behövas lägenheter, men det byggs redan på alla håll, i stor och liten skala. Och det finns fler som har tänkt tanken att sikta in sig på en mer penningstark målgrupp. Utlänningarna med hög lön kommer om ett par år att bli allt färre och så många rika kosovarer finns det inte, även om ingen hoppas att ekonomin ska fortsätta vara lika usel som idag.
Jag lovar att fortsätta rapportera om projektets framsteg. Se fler bilder.
Kosovo = Italien 2
Alla som haft Hans Bjur som professor på sin arkitektutbildning vet vad han han menar när han liknar en stad vid en palimpsest, där lager på lager läggs genom århundraden och finns tydligt läsbara för betraktaren. Lite på samma sätt är det med byggnaden i Siena (till höger), där gamla fönstervarv murats igen och nya hål tagits upp på andra ställen i muren. En dasskur har byggts till och lite nya rör har dragits kors och tvärs. Alltigenom ett fascinerande stycke byggnadshistoria, som man kan stå och titta på länge och försöka gissa sig till hur det utvecklats genom seklerna.
Precis samma sak sker i Kosovo, men i uppspeedat tempo. Byggnaden till vänster måste ha uppfört gissningsvis någon gång under 1970-talet. Grannarna på våning två var överens om att lila bjälklagskant var så rätt, men bara den ene var sugen på att glasa in balkongen. Varför bara glasa, när man kan mura igen balkongen? Eller kanske slå till med en egen ingång med nytt skärmtak. Det finns inte mycket modernism som står orörd i Pristina. Ingen bostadsrättsföreningsstyrelseordförande som säger nej och inget skönhetsråd som grinar illa. Visst är det charmigt som fenomen, men jag skulle väl inte dra till med att säga vackert. Vem vet? Ge det ett par hundra år till, så kanske bitarna faller på plats.
Precis samma sak sker i Kosovo, men i uppspeedat tempo. Byggnaden till vänster måste ha uppfört gissningsvis någon gång under 1970-talet. Grannarna på våning två var överens om att lila bjälklagskant var så rätt, men bara den ene var sugen på att glasa in balkongen. Varför bara glasa, när man kan mura igen balkongen? Eller kanske slå till med en egen ingång med nytt skärmtak. Det finns inte mycket modernism som står orörd i Pristina. Ingen bostadsrättsföreningsstyrelseordförande som säger nej och inget skönhetsråd som grinar illa. Visst är det charmigt som fenomen, men jag skulle väl inte dra till med att säga vackert. Vem vet? Ge det ett par hundra år till, så kanske bitarna faller på plats.
Kosovo = Italien
(Ut-)flykten till Italien för ett par veckor sedan satte igång en liten tankeprocess i hjärnan på mig. Det är ju svårt att inte börja jämföra och nu handlar det om två länder i var sin ände av snygghetsskalan. Många skulle nog säga att det är Europas vackraste land vs Europas fulaste land. Med en djuplodande jämförande studie som bas, har jag dock kunnat dra slutsatsen att Kosovo och Italien är i princip likadana. Skillnaden ligger endast i betraktarens ögon.
Naturligtvis är bevisföringen stark. Jag har bildbevis. Dessa redovisas ovan. Under det senaste året har jag väldigt tydligt kunnat se att fasad-tänket är starkt hos kosovariska arkitekter (?) och byggare. Det spelar inte så stor roll vad som finns bakom, så länge det hela täcks av en fräsig fasad, gärna i bästa Dallasstil med blått spegelglas, precis som på denna kåk uppe på Dragondan-kullen.
Som synes har även Italien en stark tradition av fristående fasadbyggande. Kyrkan på bilden, från Lucca, är bara en i raden av kyrkor som ser giganstiska ut framifrån och som sen visar sig vara, om inte pyttesmå, så i alla fall 2/3 så jättestora som huvudfasaden.
Quod erat demonstrandum. Någon som inte håller med? Lämna en kommentar om du vågar. Jag har mer bevisning i bakfickan.
Naturligtvis är bevisföringen stark. Jag har bildbevis. Dessa redovisas ovan. Under det senaste året har jag väldigt tydligt kunnat se att fasad-tänket är starkt hos kosovariska arkitekter (?) och byggare. Det spelar inte så stor roll vad som finns bakom, så länge det hela täcks av en fräsig fasad, gärna i bästa Dallasstil med blått spegelglas, precis som på denna kåk uppe på Dragondan-kullen.
Som synes har även Italien en stark tradition av fristående fasadbyggande. Kyrkan på bilden, från Lucca, är bara en i raden av kyrkor som ser giganstiska ut framifrån och som sen visar sig vara, om inte pyttesmå, så i alla fall 2/3 så jättestora som huvudfasaden.
Quod erat demonstrandum. Någon som inte håller med? Lämna en kommentar om du vågar. Jag har mer bevisning i bakfickan.
Schröder-Schräder huis?
I förra veckan kunde jag nöjt konstatera att huset som byggs utanför mitt fönster skulle bli vitt vitt och slippa någon av Kosovos alla hiskeliga färgkombinationer. Döm om min förvåning när det nästa morgon var illrött och lika gult. Morgonen därpå hade det ytterligare förvärrats med de blå kuberna. Efter att bilden togs fick dessutom balkongerna en diskret ljusgrön ton. Den välvilligt inställde kunde intala sig att det är en kreativ nytolkning av Mondriaans eller Rietvelds starka primärfärger i en kosovarisk kontext.
Nu är inte jag välvilligt inställd, utan inser att jag fått stans fulaste hus som utsikt. Men är lika glad för det.
Prishtinas kön - Kosovarisk arkitektur VII
Det är inte helt enkelt att koncentrera sig på texterna om programmets bedrifter i olika kommuner och inom olika ämnesområden en lördag då det är helt tomt på kontoret, trots den grå himlen över staden. Jag surfar iväg lite på DN och fastnar för artikeln i På Stan om Stockholms kön (är staden en man eller kvinna?) och jag kan inte låta bli att filosofera över Prishtinas genus. Kan DN, så kan jag.
Enligt DN är Barcelona en kvinna och Madrid en man och Prishtina har uppenbarligen bra mycket mer gemensamt med Madrid - huvudstad mitt i landet, långt från havet, högt över havet och inte direkt onnänmt för sig skönhet, snarare då för sitt nöjesliv. Kanske är det lättare att börja tänka i egenskaper. Han/hon har uppenbarligen dålig andedräkt, det är kanske det mest slående, och uppsynen är ganska tragisk och sliten och för tankarna till en uteliggare. På samma gång kämpar staden för att upprätthålla en fasad, den nya statens stolta huvudstad, husen kring avenyn Moder Teresa har spacklats och stenlagts med granit, men glansen falnar ganska så snart, stenarna spricker och färgen får sina fläckar. Jag kommer att tänka på Edith Piaf, i alla fall som hon gestaltades i La vie en rose. Röker och super för mycket, svär och är otrevlig, men lyckas alltid (nästan) samla ihop sig inför varje strålande framträdande. Även Prishtina har en tuff historia bakom sig. Eller är staden en clown, som utklädd i tusen färger döljer fattigdom, trasiga familjer och oändliga problem bakom sina fasader? I så fall är det lättsamma cafélivet i centrum bara en påmålad glad mun på en stad som egentligen gråter.
Grammatiken då? Albanska är verkligen inte min starka sida, men om jag inte misstar mig, så följer böjningsmönstret det som används för kvinnonamn (Prishtinë - Prishtina - Prishtinës - Prishtinën), till exempel Zana, mitt albanska favoritnamn, som betyder Fe. Eller måste staden ettiketteras med något mer komplext transgenderartat för att fånga karaktären? Men tanke på att allt annat än heterosexualitet är helt tabu i Kosovo och könsrollerna cementerade, så låter det som en dålig teori, om det inte är det som är det ironiska i det hela. Nä, jag fastnar nog ändå någonstans i trakterna av Edith om jag ska dra någon slutsats. Min kompis Sarah menar att det nog är Amy Winehouse jag menar - en nutida variant.
Enligt DN är Barcelona en kvinna och Madrid en man och Prishtina har uppenbarligen bra mycket mer gemensamt med Madrid - huvudstad mitt i landet, långt från havet, högt över havet och inte direkt onnänmt för sig skönhet, snarare då för sitt nöjesliv. Kanske är det lättare att börja tänka i egenskaper. Han/hon har uppenbarligen dålig andedräkt, det är kanske det mest slående, och uppsynen är ganska tragisk och sliten och för tankarna till en uteliggare. På samma gång kämpar staden för att upprätthålla en fasad, den nya statens stolta huvudstad, husen kring avenyn Moder Teresa har spacklats och stenlagts med granit, men glansen falnar ganska så snart, stenarna spricker och färgen får sina fläckar. Jag kommer att tänka på Edith Piaf, i alla fall som hon gestaltades i La vie en rose. Röker och super för mycket, svär och är otrevlig, men lyckas alltid (nästan) samla ihop sig inför varje strålande framträdande. Även Prishtina har en tuff historia bakom sig. Eller är staden en clown, som utklädd i tusen färger döljer fattigdom, trasiga familjer och oändliga problem bakom sina fasader? I så fall är det lättsamma cafélivet i centrum bara en påmålad glad mun på en stad som egentligen gråter.
Grammatiken då? Albanska är verkligen inte min starka sida, men om jag inte misstar mig, så följer böjningsmönstret det som används för kvinnonamn (Prishtinë - Prishtina - Prishtinës - Prishtinën), till exempel Zana, mitt albanska favoritnamn, som betyder Fe. Eller måste staden ettiketteras med något mer komplext transgenderartat för att fånga karaktären? Men tanke på att allt annat än heterosexualitet är helt tabu i Kosovo och könsrollerna cementerade, så låter det som en dålig teori, om det inte är det som är det ironiska i det hela. Nä, jag fastnar nog ändå någonstans i trakterna av Edith om jag ska dra någon slutsats. Min kompis Sarah menar att det nog är Amy Winehouse jag menar - en nutida variant.
Goda grannar - Kosovarisk arkitektur VI
Så var det äntligen dags för ett nytt inlägg i serien om Kosovos arkitektur och annat bus. Inte för att publiken skrikit efter ett sånt inlägg, men publiken skriker ju inte över huvud taget.Den här två husen ligger precis bakom mitt hem i samma kvarter. Min värd måste tillskrivas den goda egenskapen att ha varit präktig nog att hålla sig till de fyra våningar detaljplanen föreskriver och har bara gjort brandväggar mot granntomterna. Om man däremot är sugen på att tjäna lite mer pengar på sina grannars och stadsmiljöns bekostnad, gör man som på bilden, dvs bygger sju, åtta eller kanske tio våningar och fyller ut tomten ända ut till fastighetsgränsen. Att de som var klara först fick sålt sina lägenheter kan man ju förstå, eftersom det säkert finns tillräckligt många som är naiva nog att tro att det vi ser på bilden inte skulle kunna hända. Men hur investeraren till hus nummer två har tänkt vet jag inte. Vad mer än hänga tvätt kan man göra på balkongerna? Fast det är klart. Det kanske inte är så dumt att sitta där en varm sommarkväll och titta på TV - grannens alltså.
Ville radieuse - Kosovarisk arkitektur V
Huvudgatan Moder Teresa har hela hösten varit en lerhög efter att arbetena med att göra om den till gågata satte igång, men nu har graniten kommit på plats och det ser ut att bli riktigt bra. Kosovarerna verkar tycka att den bästa tidsfördriven är att gå upp och ner för en gata, så det lär bli succé sommartid.Bygget har dock kantats av skandalartade rykten. Först granskade en tidning själva offerten på byggmaterialet och kom fram till att man betalat 400 000 ? för mycket. Om det var sant, kan man ju bara gissa vilka fickor de pengarna hamnade i. Sen påstods det att man köpt inomhusgranit, som inte skulle tåla slitage och kyla utan inom kort skulle sjangsera och spricka. Det senaste ryktet är att stenen är radioaktiv, något som ger begreppet Ville radieuse en helt ny innebörd. (Ytterligare ett torrt skämt, denna gång förbehållet arkitekter och allmänbildade...)
Fina Prishtina - Kosovarisk arkitektur IV
Min syster har hintat om att jag nog borde sälja in Kosovo lite bättre om jag ska lyckas lura någon att söka jobb här. Det är ganska lätt att ironisera över det här stället, men det finns massor med toppenfint som synes nedan. Min ena kollega Rudi brukar introducera mig som "en svensk med lika cynisk humor som en kosovar" och jag har på något sätt uppfattat det som positivt. Man brukar ju gilla sina likar. Några andra kollegor tycker att jag klankar ner på Kosovo genom att vara ironisk hela tiden, men jag förklarar att det är livet och verkligheten här som är ironisk - och mina kommentarer bara en spegling av detta.
Fina Prishtina tar sig uttryck dels genom att det finns några godbitar. Prishtina var bara hälften så stort som idag på 1990-talet och före andra världskriget bara en liten by, så kulturarvet är koncentrerat i en liten del av staden. Här finns ett par moskéer, några äldre bostadshus, varav ett är omgjort till ett charmigt etnologiskt museum med den lilla skalan personliga bemötande. Lite spontant är det någon i personalen som visar runt. Intill finns en gammal hamam, som Kulturarv utan gränser håller på och restaurerar.
Kulturlivet är inte vidlyftigt, men inte heller obefintligt. Nationalteatern (på bilden) var bl a värd för en internationell teaterfestival för ett par veckor sedan och teatern, liksom det allra mesta, ligger inte mer än tio minuter hemifrån. Dodona dockteater och konstgalleriet ligger alldeles runt knuten. Det har haft en arkitekttävling om en ny operabyggnad och ja, nu är det ju lätt att smittas av ironin i detta, men det är klart att man undrar om det är rätt prioriterade skattepengar i ett land som helt saknar rening av avloppsvattnet och är ganska begränsat vad gäller samhällsservice.
"Birdshit Avenue" är måhända inte något speciellt säljande smeknamn på denna allé, men man ska inte döma hunden efter håren. Prishtinas eget husdjur korparna brukar samlas i trädtopparna och resten kan ni räkna ut själva. På denna gata ligger dock den största koncentrationen av barer och kaféer och ser ni inredningen så kunde ju kaféet på bilden legat på Söder eller vid Långgatorna. Prishtina har dessutom fantastiskt kaffe. Minsta qebaptore, kebabhak, har en espressomaskin och de misslyckas aldrig med sin makiato.
För vänner av svensk natur så finns Gërmia-skogen med ek och bok som en fantastisk tillgång för söndagspromenader. City kan ju inte räknas som grönt direkt, men en och annan björk finns insprängd på gårdarna som en liten vink till varje svenskt hjärta. Och stadsparken är inte så dum den heller.
En av Prishtinas kanske allra största tillgångar för den med lite intresse, är en stor samling av egensinnig modernistisk arkitektur. Milosevics styre under 90-talet var inte direkt välgörande för varken det kosovoalbanska samhället, ekonomin eller stadsutvecklingen i Prishtina. Kommunisttiden och Tito är det få som har något ont att säga om. Författningen från 1974 garanterade Kosovo en viss grad av självständighet inom Jugoslavien och man ville bygga en provinshuvudstad av byn Prishtina. Grand Hotel, stadion, inomhusarenan och centrala bostadskvarter är alla resultat av en medveten modernistisk stadsplanering, som tyvärr till stor del har fått förfalla. Universitetsbiblioteket på bilden ligger i vad som kunde varit en grön lunga och har en väldigt egen karaktär med betongboxar täckta av ett metalliskt kamoflagenät och krönta av plastkupoler. Ja, ni märker ju själva. Det är bara att boka en biljett och packa väskan!
Fina Prishtina tar sig uttryck dels genom att det finns några godbitar. Prishtina var bara hälften så stort som idag på 1990-talet och före andra världskriget bara en liten by, så kulturarvet är koncentrerat i en liten del av staden. Här finns ett par moskéer, några äldre bostadshus, varav ett är omgjort till ett charmigt etnologiskt museum med den lilla skalan personliga bemötande. Lite spontant är det någon i personalen som visar runt. Intill finns en gammal hamam, som Kulturarv utan gränser håller på och restaurerar.Kulturlivet är inte vidlyftigt, men inte heller obefintligt. Nationalteatern (på bilden) var bl a värd för en internationell teaterfestival för ett par veckor sedan och teatern, liksom det allra mesta, ligger inte mer än tio minuter hemifrån. Dodona dockteater och konstgalleriet ligger alldeles runt knuten. Det har haft en arkitekttävling om en ny operabyggnad och ja, nu är det ju lätt att smittas av ironin i detta, men det är klart att man undrar om det är rätt prioriterade skattepengar i ett land som helt saknar rening av avloppsvattnet och är ganska begränsat vad gäller samhällsservice."Birdshit Avenue" är måhända inte något speciellt säljande smeknamn på denna allé, men man ska inte döma hunden efter håren. Prishtinas eget husdjur korparna brukar samlas i trädtopparna och resten kan ni räkna ut själva. På denna gata ligger dock den största koncentrationen av barer och kaféer och ser ni inredningen så kunde ju kaféet på bilden legat på Söder eller vid Långgatorna. Prishtina har dessutom fantastiskt kaffe. Minsta qebaptore, kebabhak, har en espressomaskin och de misslyckas aldrig med sin makiato.För vänner av svensk natur så finns Gërmia-skogen med ek och bok som en fantastisk tillgång för söndagspromenader. City kan ju inte räknas som grönt direkt, men en och annan björk finns insprängd på gårdarna som en liten vink till varje svenskt hjärta. Och stadsparken är inte så dum den heller.En av Prishtinas kanske allra största tillgångar för den med lite intresse, är en stor samling av egensinnig modernistisk arkitektur. Milosevics styre under 90-talet var inte direkt välgörande för varken det kosovoalbanska samhället, ekonomin eller stadsutvecklingen i Prishtina. Kommunisttiden och Tito är det få som har något ont att säga om. Författningen från 1974 garanterade Kosovo en viss grad av självständighet inom Jugoslavien och man ville bygga en provinshuvudstad av byn Prishtina. Grand Hotel, stadion, inomhusarenan och centrala bostadskvarter är alla resultat av en medveten modernistisk stadsplanering, som tyvärr till stor del har fått förfalla. Universitetsbiblioteket på bilden ligger i vad som kunde varit en grön lunga och har en väldigt egen karaktär med betongboxar täckta av ett metalliskt kamoflagenät och krönta av plastkupoler. Ja, ni märker ju själva. Det är bara att boka en biljett och packa väskan!SoFo 2040 - Kosovarisk Arkitektur III
I Kosovo och framförallt Prishtina byggs det överallt och hela tiden. Mina kvarter alldeles intill det gamla Prishtina är inget undantag och det är inte mycket kvar av det gamla, snart inget alls. Det är inte bara trist för att ett stycke kulturhistoria försvinner och en hel stadsdels karaktär försvinner och förändras, de smala gatorna har inte kapacitet för tiovåningshus och de som bor kvar i små hus kring gröna gårdar får sitt solljus skymt av grannarna och tusen ögon som tittar ner på dem.
Å andra sidan kanske jag bara är grinig och missar det geniala. I själva verket kanske de bygger det som om trettio år kommer att vara Prishtinas SoFo. Det kommer att bli superurbant med ett integrerat gatunät, hög täthet och en stor variation av boendetyper, -storlekar och prisklasser. Stadsdelen är mixad med insprängda arbetsplatser, skolor, moskéer, islamcentrum och teater. I princip varje byggnad har en butikslokal i bottenvåningen. Idag är det små matbutiker överallt, som det inte på långa vägar finns tillräckligt med kunder till, men när ekonomin väl kommit på fötter och en växande medelklass vill konsumera stadsliv kan det istället växa fram secondhand- och designbutiker bredvid hippa caféer och barer. När de redan nu ljummet religiösa kosovarerna helt förkastat det där med opium för folket, kan de gamla moskéerna byggas om till nattklubbar och spaanläggningar. Varför är jag så negativ till denna underbara framtid?
Rruga Gustav Majer Södermalm
Å andra sidan kanske jag bara är grinig och missar det geniala. I själva verket kanske de bygger det som om trettio år kommer att vara Prishtinas SoFo. Det kommer att bli superurbant med ett integrerat gatunät, hög täthet och en stor variation av boendetyper, -storlekar och prisklasser. Stadsdelen är mixad med insprängda arbetsplatser, skolor, moskéer, islamcentrum och teater. I princip varje byggnad har en butikslokal i bottenvåningen. Idag är det små matbutiker överallt, som det inte på långa vägar finns tillräckligt med kunder till, men när ekonomin väl kommit på fötter och en växande medelklass vill konsumera stadsliv kan det istället växa fram secondhand- och designbutiker bredvid hippa caféer och barer. När de redan nu ljummet religiösa kosovarerna helt förkastat det där med opium för folket, kan de gamla moskéerna byggas om till nattklubbar och spaanläggningar. Varför är jag så negativ till denna underbara framtid?
Rruga Gustav Majer Södermalm
Gott och blandat - Kosovarisk arkitektur II
Bland planerare hemmavid har ju funktionsblandning varit på tapeten de senaste decennierna. Efterkrigstidens zoneringsprinciper med alla funktioner prydligt separerade från varandra - bostäderna på sin gata, handel vid motorvägskorset, arbetsplatserna i sin företagspark - har varit helt fel, i alla fall i teorin.
Kosovo skippade teoridelen och gick direkt på mål - action planning kallar vi det på UN-Habitat. Fast det är klart, det är väl inte direkt någon som har planerat i det här fallet. På en tvärtgata här i närheten ligger det en svetsverkstad i bottenvåningen på ett flerbostadshus och just det kanske är en mindre lyckad kombination. Min mataffär Viva ligger i bottenvåningen på en xhamia, moské, vilket inte är något som helst problem. De stänger dock av någon anledning i en kvart när det är kvällsbön. Dessutom har Viva inte tillåtelse att sälja alkohol, men trappistosten, som tillverkas av franska munkar, verkar ha lyckats hålla sig kvar i sortimentet. De flesta är inga hardcoremuslimer här, det kanske är därför.
Ändå är det en och annan på jobbet som har fastat. På fredag är det dock bajram och Ramadan är över för den här gången. Att inte käka eller dricka på hela dagen tycks dock var ok - det är att låta bli att röka som är det kämpiga och nästan alla röker vansinnigt mycket. Hemma har man ju nästan glömt av hur mycket man stank om kläder och hår efter en utekväll. Nej, nu ska jag fördjupa mig i senaste 'Arkitekten'. Har varit ute i Ajvalija idag och hämtat post. Lite julafton över det - äh nu tog jag i...
Kosovo skippade teoridelen och gick direkt på mål - action planning kallar vi det på UN-Habitat. Fast det är klart, det är väl inte direkt någon som har planerat i det här fallet. På en tvärtgata här i närheten ligger det en svetsverkstad i bottenvåningen på ett flerbostadshus och just det kanske är en mindre lyckad kombination. Min mataffär Viva ligger i bottenvåningen på en xhamia, moské, vilket inte är något som helst problem. De stänger dock av någon anledning i en kvart när det är kvällsbön. Dessutom har Viva inte tillåtelse att sälja alkohol, men trappistosten, som tillverkas av franska munkar, verkar ha lyckats hålla sig kvar i sortimentet. De flesta är inga hardcoremuslimer här, det kanske är därför. Ändå är det en och annan på jobbet som har fastat. På fredag är det dock bajram och Ramadan är över för den här gången. Att inte käka eller dricka på hela dagen tycks dock var ok - det är att låta bli att röka som är det kämpiga och nästan alla röker vansinnigt mycket. Hemma har man ju nästan glömt av hur mycket man stank om kläder och hår efter en utekväll. Nej, nu ska jag fördjupa mig i senaste 'Arkitekten'. Har varit ute i Ajvalija idag och hämtat post. Lite julafton över det - äh nu tog jag i...
United colours of Prishtina - Kosovarisk arkitektur I
Reser man genom bergen i Provence kan man följa de putsade husen skifta färg från by till by, beroende på jordarten just på den platsen, några byar är nästan rosa, andra ockragula eller brunaröda. Enligt Stadsbyggnadskontoret i Stockholm måste tillfälliga skyltar målas i stockholmsgrön (NCS 8010-G10Y) för att få godkänt.
Vad SBK Prishtina sysslar med på dagarna är inte helt säkerställt. Ganska så säkert håller de inte på speciellt mycket med planering och bygglov och sånt krafs. Hade de formulerat en ledstjärna för arkitekturutvecklingen så hade det nog varit "extra allt". Så många våningar som möjligt, så mycket färg som möjligt och så många adderade byggnadselement som man bara kan få plats med i varje enskilt projekt. Färg och form. Färg och form. Om man tycker att arkitekturscenen hemmavid är lite tam och inte speciellt tillåtande, så kan jag säga att det inte direkt upplevs som ett problem från den här horisonten. Kollaget nedan får inleda bloggföljetongen om modern kosovarisk arkitektur och stadsbyggnad. Klicka för förstoring!
Vad SBK Prishtina sysslar med på dagarna är inte helt säkerställt. Ganska så säkert håller de inte på speciellt mycket med planering och bygglov och sånt krafs. Hade de formulerat en ledstjärna för arkitekturutvecklingen så hade det nog varit "extra allt". Så många våningar som möjligt, så mycket färg som möjligt och så många adderade byggnadselement som man bara kan få plats med i varje enskilt projekt. Färg och form. Färg och form. Om man tycker att arkitekturscenen hemmavid är lite tam och inte speciellt tillåtande, så kan jag säga att det inte direkt upplevs som ett problem från den här horisonten. Kollaget nedan får inleda bloggföljetongen om modern kosovarisk arkitektur och stadsbyggnad. Klicka för förstoring!
