Daniels Kosovoblogg

En av de stora fördelarna med att vara i Kosovo, drabbade mig med stor kraft för fem minuter sedan när jag lyssnade på P3s webradiosändningar. Jag kommer inte att förföljas av Markoolios EM-låt vart jag än går under de närmaste veckorna. Det måste vara en av de sämsta på länge, även när man tar med i beräkningen att det är Markoolio som står bakom.

Sveeeeerige! (A-n-d-r-a  s-i-d-a-n  ä-r  n-i  k-l-a-r-a?)

Idag har jag agerat assistent åt min assistent Darko och fått en inblick i hur hopplös vardagen kan te sig för en av alla de människor som kommer i kläm i den röra som utgör Kosovo idag.

Darko har tänkt att åka till Österrike i sommar med sin fru och dotter och för att får visum måste de visa att de har jobb och inte vill ta sig in i Fort Europa av den anledningen. Fruns kontrakt har inte samma namn som hon eftersom de har gift sig, så hennes nya namn måste först av allt registreras hos kommunen. De är bosatta i Zveçan, en av de tre serbdominerade kommunerna i norr. Dessa tre kommuner fungerar inte sedan 17 februari i protest mot självständighetsförklaringen. Darko hade dock fått ett namn på en person i kommunhuset i Mitrovica, som skulle kunna hjälpa till. (Mitrovica kommun är albansk och i full funktion, medan den lilla serbdominerade delen som utgörs av Norra Mitrovica, administreras av UNMIK, där jag numera arbetar.) Eftersom Darko, i egenskap av serb, inte är bekväm med att röra sig i södra Mitrovica, tar vi FN-bilen dit. Efter en stund blir det klart att Darko inte kan få hjälp där, eftersom de inte har auktoritet att göra detta för en annan kommun. Däremot, får vi veta, finns det en liten albansk by i Zveçan kommun där det finns ett litet kommunkontor. Och där arbetar de, eftersom albanerna där inte har något emot självständigheten.

Så vi hoppar in i bilen och kör ut på landet, upp i sagolikt vackra berg på smala gropiga grusvägar. Trots att Darkos albanska är bra mycket bättre än min, får jag fråga oss fram i byarna. Han är rädd att hans tydliga serbiska accent ska ge oss ett sämre bemötande, även om jag tror att hans rädsla är kraftigt överdriven. Åter i bilen rättar han istället mitt uttal. Q:t i qendër blev inte helt rätt. Till slut hittar vi den rosa administrationsbyggnaden i Lipë. Mannen vi ville träffa är inte där, men kommer om två veckor. Trots att vi inte lyckades ta steg 1 av 10 på vägen mot semestervisum, så är vi ganska nöjda. Vi vet var kontoret ligger och det finns i alla fall ett sätt att försöka med. Och vi fick en utflykt på landet i den 30-gradiga värmen, fick lukta på lite koskit, se hur de gör gärdesgårdarna just här och prata med grekiska KFOR som vaktade klostret längs grusvägen.

Skön maj var kort kort i Kosovo. Vi har haft ett par veckor med perfekta sommartemperaturer. Min kollega har klagat på hettan. Jag förstår inte varför. Hon var ju med förra sommaren när det var över 40 i mer än en vecka. Jag har bara älskat det. Balkongdörren på glänt långt in på natten. Nu har det blivit ytterligare lite varmare, men jag har inte tänkt börja gnälla än på tio grader. Jag minns precis hur kallt det var tre månader sedan och då klagade jag. Då fanns det en anledning.

Som synes har jag inget vettigt att blogga om. Kanske är det därför det varit så tomt på sistone. Eller för att jag flitigt jobbar på, på mitt kontor uppe i Mitrovica. Där är det svalt och fint. I vintras satt min företrädare med vantar vid datorn, men nu är det toppen och vi vill inte gå ut i den heta solen. Vi försöker få klart en stadsmiljöprojekt som borde varit klart 30 april. Handikappramper och farthinder år folket! Och planerar ett studiebesök för en delegation från Sida och Boverket i nästa vecka.

Nu sitter jag i soffan och funderar på ett finfint sätt att runda av, men ser hur mycket klockan är och bestämmer mig för att göra pinan kort. Spara & publicera. Klick!

...har det idag gått sedan jag landade i Kosovo den 20 augusti. Och ja, det känns som att det var riktigt länge sedan. Ungefär nio måndader sedan kan man säga. Helt ovetandes om detta jubileum fattade jag några viktiga beslut tidigare idag. Inte om vad jag ska göra, men i alla fall vad jag vill göra. Och hur det hela skulle kunna läggas upp. Och det känns som en prestation i sig, när man som jag oftast har svårt med just den biten, att komma på vad man vill. Egentligen. Timingen är dessutom optimal, eftersom jag imorgon ska ha möte med min nya chef Garth och berätta vad jag vill och tänker om saker och ting.

Eftersom jag inte brukar ha svårt för att ändra mina planer tänker jag inte avslöja dem i detalj här. Kanske har jag tänkt om redan imorgon. Jag kan ändå säga att planerna involverar en viss förlängning efter de 12 månader jag lovat (mig själv och andra) att stanna. Men jag firar ändå ¾ idag! Med jordgubbar. De börjar bli fasligt goda här nu.

Alla som haft Hans Bjur som professor på sin arkitektutbildning vet vad han han menar när han liknar en stad vid en palimpsest, där lager på lager läggs genom århundraden och finns tydligt läsbara för betraktaren. Lite på samma sätt är det med byggnaden i Siena (till höger), där gamla fönstervarv murats igen och nya hål tagits upp på andra ställen i muren. En dasskur har byggts till och lite nya rör har dragits kors och tvärs. Alltigenom ett fascinerande stycke byggnadshistoria, som man kan stå och titta på länge och försöka gissa sig till hur det utvecklats genom seklerna.

Precis samma sak sker i Kosovo, men i uppspeedat tempo. Byggnaden till vänster måste ha uppfört gissningsvis någon gång under 1970-talet. Grannarna på våning två var överens om att lila bjälklagskant var så rätt, men bara den ene var sugen på att glasa in balkongen. Varför bara glasa, när man kan mura igen balkongen? Eller kanske slå till med en egen ingång med nytt skärmtak. Det finns inte mycket modernism som står orörd i Pristina. Ingen bostadsrättsföreningsstyrelseordförande som säger nej och inget skönhetsråd som grinar illa. Visst är det charmigt som fenomen, men jag skulle väl inte dra till med att säga vackert. Vem vet? Ge det ett par hundra år till, så kanske bitarna faller på plats.

(Ut-)flykten till Italien för ett par veckor sedan satte igång en liten tankeprocess i hjärnan på mig. Det är ju svårt att inte börja jämföra och nu handlar det om två länder i var sin ände av snygghetsskalan. Många skulle nog säga att det är Europas vackraste land vs Europas fulaste land. Med en djuplodande jämförande studie som bas, har jag dock kunnat dra slutsatsen att Kosovo och Italien är i princip likadana. Skillnaden ligger endast i betraktarens ögon.

Naturligtvis är bevisföringen stark. Jag har bildbevis. Dessa redovisas ovan. Under det senaste året har jag väldigt tydligt kunnat se att fasad-tänket är starkt hos kosovariska arkitekter (?) och byggare. Det spelar inte så stor roll vad som finns bakom, så länge det hela täcks av en fräsig fasad, gärna i bästa Dallasstil med blått spegelglas, precis som på denna kåk uppe på Dragondan-kullen.

Som synes har även Italien en stark tradition av fristående fasadbyggande. Kyrkan på bilden, från Lucca, är bara en i raden av kyrkor som ser giganstiska ut framifrån och som sen visar sig vara, om inte pyttesmå, så i alla fall 2/3 så jättestora som huvudfasaden.

Quod erat demonstrandum. Någon som inte håller med? Lämna en kommentar om du vågar. Jag har mer bevisning i bakfickan.

Idag har jag hållit mig kvar i sängen p g a en lite förkylning som kastade sig över mig igår kväll, men jag är inte tröttare än att jag orkar med en liten reflektion kring sakernas tillstånd i norra Kosovo.

Jag minns hur förvånad jag blev i augusti när jag först kom hit. Överallt beskrevs Kosovo som en del av Serbien, men som administrerades av FN genom UNMIK. Ingenstans skrevs om den de facto självständighet som redan rådde, att ett albanskt majoritetssamhälle redan var etablerat, att valuta, bilskyltar, gatuskyltar fanns som tydliga tecken på den självständighet som skulle utropas i februari 2008. Parallellen till dagens verklighet i norra Kosovo är ganska tydlig. Tar man bron över floden Ibar/Ibër som delar Mitrovica i två, så är det ett annat samhälle som möter en. Överallt talas serbiska, alla skyltar skrivs med kyrilliska bokstäver, bilisterna trotsar båbudet om KS-skyltar och kör med gamla serbiska som säger PR (Pristina) KM (Kosovska Mitrovica) eller kör helt enkelt utan, vilket ses mellan fingrarna av den lokala polisen. Det är dock svårt att köra bilen till Montenegro, Bosnien eller någon annan del av Kosovo. Priser anges i dinarer, men de flesta tar euro också.


Hur det här ska fungera i praktiken är väldigt svårt att se. UAM har redan stora problem med trovärdighet och acceptans hos allmänheten, trots att man haft en advisory board med sex serber och en alban, som i princip fattar alla viktiga kommunala beslut. Många invånare vänder sig hellre till de parallella samhällsstrukturer som byggts upp med stöd av Belgrad. Avser man inte att samarbeta med de nya personerna i advisory board, så verkar det bli ännu svårare att få något uträttat. Och i denna röra förväntas jag göra mitt jobb.

Ibland undrar jag om det verkligen är så rörigt som det verkar. Kanske händer en hel del bakom kulisserna, som egentligen är väl uttänkt och koordinerat. Förhoppningsvis inser alla att man inte vinner något på att hamna i en Palestinasituation, där vanliga människor blir gisslan. Pågår det redan förhandlingar mellan Kosovos och Serbiens regeringar om att lämna tillbaka norra Kosovo mot att resten erkänns som självständigt? Deltar FN i så fall i dessa förhandlingar? Väntar man bara på att den nya regeringen ska kunna formas i Serbien och var det därför den behövde en hel mandatperiods respit inför nästa val, så att man hinner övertyga opinionen om att det var det bästa sättet att hantera situationen, utan att hängas ut som landsförrädare? Hur nära ett EU-medlemsskap kan Serbien vara om ett par år om man snabbt lyckas lämna Kosovokonflikten bakom sig? Frågor och hypoteser, men inga svar. Nu ska jag nog surfa efter Crisis Watchs senaste rapport och se om de vet.

Bloggandet om förra helgens besök kom helt av sig, när Italienminnena trängde sig på, så nu får jag ta igen igen. Bilden på mig Lars Linda-Mari och Andrea anknyter till dagens tema på ett passande sätt. Inför den helgen hade plastmöblerna kommit fram, så att vi kunde ha balkongpremiär i skuggan av tuttifruttihuset. Balkonglådor inköptes i Prizren, liksom jord och blommor och vips så hade Lars fixat till några små arrangemang. (Nu vet vi vad landskapsarkitekter är bra till.)

Idag åt jag lunch på nämnda balkong och fick tag på persilje- och basilikafröer på grönsaksmarknaden, där jag också hittade jordgubbar för 1,70? kilot. Plötsligt inser jag att det finns sidor av Kosovo som inte är så dumma ändå och jag minns varför jag föll för den här lägenheten. Nej, nu ska jag gå och sätta lite fröer, så att det hinner bli något innan säsongen är över.

... börjar nästan kännas avlägsen, så jag får snabba på och slänga upp lite bilder innan den helt fallit i glömska. Första stationen var Milano, där vi hann ta en pizza med Alessia och hänga lite på möbelmässan. Samt ta denna bild framför duomon förstås, den första i en ganska lång rad kyrkor vi hann se under veckan.


Sen körde vi ner till Cinque terre för att få spendera den 21 april 2008 där och inte riskera att hamna i trista bilköer som sabbade dagen. Vi hade valt den i mitt tycke flottaste av de fem byarna, nämligen Manarola, som är precis så snygg som på bilden.



Precis så här snygg är man när man är precis 30. Citroner fanns det så mycket av att vi blev provocerade, ledsna och arga. De har så mycket fint i Italien att det liksom rinner över. De borde ge lite i bistånd till ett land på K. Gissa vilket jag tänker på.



OK då, en bild till från Cinque terre. Bara för att ni tjatar så.





Eftersom Sara består till 80% av vatten och 20% självdistans, så tycker hon nog det bara är roligt att hitta just den här bilden på bloggen. Om, inte så klicka på "kommentarer" för att läsa hennes dödshot. Pisa hanns med på 90 minuter, så jag har inte så mycket att tillägga. Kampanilen lutade. Mycket.


Under de två dagarna i Toscana hann vi med San Gimignano (på bilden), Volterra, Lucca, Siena och några mil genom böljande landskap. Inte fullt så stressigt som det låter. I de mest turistiska byarna orkar man inte med mer än en glass, några knäpp med kameran och en kvart i solen.


Innan vi avslutade med Verona inför flyg hemåt, var jag tvungen att återvända till Ferrara, där jag var när jag pluggade. Enoteket låg kvar i gränden bakom katedralen och ostbrickan lika god som jag minns den. Folklivet på torget var livligare i vårkvällen än det var när hela staden var insvept i novemberdimma. Vår värdinna i Toscana förstod inte vad vi skulle till denna helt vanliga italienska stad att göra och fnös åt denna dumhet, men staden har ändå lyckats tränga sig in på världsarvslistan och var som allt annat vi såg bellissimo. Förstås. Varför kan man inte få göra FN-tjänst i Italien?

I förra veckan kunde jag nöjt konstatera att huset som byggs utanför mitt fönster skulle bli vitt vitt och slippa någon av Kosovos alla hiskeliga färgkombinationer. Döm om min förvåning när det nästa morgon var illrött och lika gult. Morgonen därpå hade det ytterligare förvärrats med de blå kuberna. Efter att bilden togs fick dessutom balkongerna en diskret ljusgrön ton.

Den välvilligt inställde kunde intala sig att det är en kreativ nytolkning av Mondriaans eller Rietvelds starka primärfärger i en kosovarisk kontext.

Nu är inte jag välvilligt inställd, utan inser att jag fått stans fulaste hus som utsikt. Men är lika glad för det.

I helgen var mina fantastiska kollegor Andrea, Linda-Mari och Lars från Strängnäs på besök, så vi for runt och upptäckte kosovariska natursensationer, besökte droppstensgrottorna i Gadime och gjorde ett historiskt besök vid bifurkationen i Ferizaj. Bifurkationen blev som väntat ett antiklimax. Den högra grenen rann det i alla fall en hel del vatten i, medan den vänstra, som sedan ska fortsätta norrut mot Donau och Svarta havet, mest var ett lerigt dike, med en svag strimma vatten (om man ville göra en välvillig tolkning). Besöket vändes dock från praktfiasko till gemyt, när mannen på bilden dök upp med nyckeln till den 500 år gamla kvarnen, som fortfarande är i bruk. Därefter blev vi alla inbjudna på turkiskt kaffe i skuggan av en pil i hans trädgård, pratade lite om husbygget och hans barn som bor i Karlskrona och i Frankrike. Det är inte annat än att man ser fram emot att besöka bifurkationerna i Tornedalen och Orinoco.