Brezovica
Det är väldigt vacker höst här nu. I söndags var jag i Brezovica i södra Kosovo och vandrade. Fantastiskt fint!
Shqipëria - örnarnas land
T.v. Ja! Arkitekturen i Albanien är minst lika fantasifull som den i Kosovo. Denna restaurang är bland de första byggnaderna man ser när man väl lämnat flygplatsen, som är helt ny och lika flott som i vilket rikt och utvecklat land som helst.
T.h. Kanske inte den mest välvilliga vyn över Tirana, men tyvärr ganska representativ. Tänk då bort alla färgerna på husen och vips är vi tillbaka i Tirana för tjugo år sedan.
T.v. De färgglada fasaderna är nämligen ett resultat av att konstnären Edi Rama valdes till borgmästare år 2000 och drog i gång projekt med grafiska färgglada motiv över då betonggrå fasader.
T.h. Lite fin kommunistisk kampmosaik på Nationalhistoriska Museet.
Efter en dag i Tirana hyrde vi bil och åkte söderut förbi hamnstaden Durrës och Albaniens Benidorm - Vlora - med sikte på de omtalade pärlorna långt i söder, Saranda och Gjirokastër. Och som synes kan det vara vackert även i Albanien. Men huvudvägen längs kusten, den som alla hade sagt skulle vara dålig, den var, ja, dålig.
Bitvis gick det i 25 km/h, så när det hade mörknat gav vi upp förhoppningarna att nå Saranda och började leta hotell. Vår guidebok rekommenderade detta (nere t v). Märk väl att någon bosatt sig i ruinen. Längst nere till höger i bilden ser man att det är tänt.
Lite längre söderut hittade vi Himara och ett helt ok hotell med utsikt över Adriatiska havet. Möjligen var restaurangen inte fullt så ok, eftersom min middag kom i retur och jag blev sängliggande en bra bit in på lördagen och vid det laget började det bli sent att åka ännu längre söderut, så vi vände om norrut.
Söndagskörningen gick bra, så före flyget hem, hann vi med en tur till Kruja (till höger), hemort för nationalhjälten nummer ett, Gjergj Kastrioti Skenderbeg, vackert beläget högt uppe i bergen ovanför flygplatsen och med en fin restaurerad çarshia och en hårt rekonstruerad borg, som verkar ha utraderat det mesta av historia som kan ha funnits tidigare. Efteråt kändes det otänkbart att ha levt femton månader i Kosovo utan att besöka Skenderbegs hemort.
Durmitor
Denna väldigt vackra nationalpark ligger i Montenegro, bara fem-sex timmar med bil från Pristina. På dit resan satt vi still i en dryg timme på grund av en obehaglig olycka. Det finns en och annan bilburen idiot på vägarna, så den som kör är på helspänn hela tiden. Och är det inte ett hölass mitt i vägen, så kanske fem eller tio kor. Eller varför inte två bilar som stannat för att bråka med varandra?
Väl framme väntade underbart anakronistiska jugoslaviska hotell, med jugoslavisk hastighet på servicen och mycket gröna heltäckningsmattor och bruna paneler, fantastiska berg, färsk fisk, relativt välmärkta vandringsleder, ren luft och Crno Jezero, som trots sitt namn hade kristallklart grönblått vatten.
ΓΥΝΑΙΚΩΝ - ΑΝΔΡΟΝ
Om någon var orolig kan jag också bekräfta att jag inte drabbades av jordbävningen, utan är hemma i tryggt förvar i Pristina igen. Tyvärr. Jag hade gärna stannat på Kassandra i en månad till eller så.
Gazivoda
På väg till Gazivoda passerade vi utanför Mitrovica poolen på bilden till höger och var mycket tacksamma över att ha både bil och andra planer. Framförallt har vi inte något emot att åka över den informella gränsen till den serbiska sidan. Sommarens vattenhål lär bli poolen i den serbiska enklaven Gračanica strax utanför Pristina. Inte en enda av de 300.000, 500.000 eller 700.000 (ingen vet) albanerna från Pristina kan tänka sig att åka dit, så vi internationals delar den bara med serberna i enklaven och det lär bli mindre trångt.
Nej, nu skulle jag vilja att strömmen kom tillbaka. Imorgon är det s k TPR, TriPartite Review meeting med Sida och lokala samarbetsparter och jag borde väl stryka en skjorta. Hoppsan, det räckte att jag skrev det så kom strömmen. Egendomligt...
Italienveckan
... börjar nästan kännas avlägsen, så jag får snabba på och slänga upp lite bilder innan den helt fallit i glömska. Första stationen var Milano, där vi hann ta en pizza med Alessia och hänga lite på möbelmässan. Samt ta denna bild framför duomon förstås, den första i en ganska lång rad kyrkor vi hann se under veckan.
Sen körde vi ner till Cinque terre för att få spendera den 21 april 2008 där och inte riskera att hamna i trista bilköer som sabbade dagen. Vi hade valt den i mitt tycke flottaste av de fem byarna, nämligen Manarola, som är precis så snygg som på bilden.
Precis så här snygg är man när man är precis 30. Citroner fanns det så mycket av att vi blev provocerade, ledsna och arga. De har så mycket fint i Italien att det liksom rinner över. De borde ge lite i bistånd till ett land på K. Gissa vilket jag tänker på.
OK då, en bild till från Cinque terre. Bara för att ni tjatar så.
Eftersom Sara består till 80% av vatten och 20% självdistans, så tycker hon nog det bara är roligt att hitta just den här bilden på bloggen. Om, inte så klicka på "kommentarer" för att läsa hennes dödshot. Pisa hanns med på 90 minuter, så jag har inte så mycket att tillägga. Kampanilen lutade. Mycket.
Under de två dagarna i Toscana hann vi med San Gimignano (på bilden), Volterra, Lucca, Siena och några mil genom böljande landskap. Inte fullt så stressigt som det låter. I de mest turistiska byarna orkar man inte med mer än en glass, några knäpp med kameran och en kvart i solen.
Innan vi avslutade med Verona inför flyg hemåt, var jag tvungen att återvända till Ferrara, där jag var när jag pluggade. Enoteket låg kvar i gränden bakom katedralen och ostbrickan lika god som jag minns den. Folklivet på torget var livligare i vårkvällen än det var när hela staden var insvept i novemberdimma. Vår värdinna i Toscana förstod inte vad vi skulle till denna helt vanliga italienska stad att göra och fnös åt denna dumhet, men staden har ändå lyckats tränga sig in på världsarvslistan och var som allt annat vi såg bellissimo. Förstås. Varför kan man inte få göra FN-tjänst i Italien?Bifurkationen besiktigad
I helgen var mina fantastiska kollegor Andrea, Linda-Mari och Lars från Strängnäs på besök, så vi for runt och upptäckte kosovariska natursensationer, besökte droppstensgrottorna i Gadime och gjorde ett historiskt besök vid bifurkationen i Ferizaj. Bifurkationen blev som väntat ett antiklimax. Den högra grenen rann det i alla fall en hel del vatten i, medan den vänstra, som sedan ska fortsätta norrut mot Donau och Svarta havet, mest var ett lerigt dike, med en svag strimma vatten (om man ville göra en välvillig tolkning). Besöket vändes dock från praktfiasko till gemyt, när mannen på bilden dök upp med nyckeln till den 500 år gamla kvarnen, som fortfarande är i bruk. Därefter blev vi alla inbjudna på turkiskt kaffe i skuggan av en pil i hans trädgård, pratade lite om husbygget och hans barn som bor i Karlskrona och i Frankrike. Det är inte annat än att man ser fram emot att besöka bifurkationerna i Tornedalen och Orinoco.
Förrförra helgen
På långfredagen körde vi västerut till Peja och in i Montenegro via höga bergspass. Massor av snä och bedårande vackert. Tyvärr hittar man inte Europas bästa vägar i de delarna av Montenegro, så det tog ganska många timmar ner till Podgorica och vidare till kusten. Efter midnatt fick vi dock sova i Budva.
Det regnade hela påskaftonen. Vi körde till sagolikt vackra Kotor och tog in på hotell Rendez-vous, där portieren själv prutade från 100 till 60 europengar utan att vi hann öppna munnen. Kotor är lite som Dubrovnik kan man säga, men ligger längst in i en fjord, som vi åkte runt i regnet. Toppenfint!
Påskdagen blev grymt fin och solig. Så solig att jag inte kom ihåg att sätta på billyktorna. Inom två minuter blev vi stoppade av en polis som ville hålla kvar mitt körkort till nästa dag, då posten öppnade och jag skulle kunna gå och betala min bot à 30?. Eftersom siktet var inställt på Albanien var vi inte så sugna på att stanna. Efter en halvtimmes dividerande insåg han nog att det inte blev någon muta, utan vi kunde åka vidare till Sveti Stefan (på bilden) som vi dock såg bäst från vägen.
Strax före Bar, blev vi lunchhungriga och stannade till vid havet och åt resans godaste mat, fisk och skaldjur. Underbart väder.
Underbart vackert var det inte i Shkodër, men de cyklade/körde bil/gick som tokar och har ungefär samma smak som kosovarerna när det gäller färgsättning av kåkar. Vi var dock mest här för att sova en natt på femstjärniga (sa de) Hotell Europa, så att vi kunde stiga upp tidigt och åka de cirka två timmarna till...
... Komanisjön. Enligt guideboken är denna färjetur en av världens vackraste, jämte Hurtigrutten och den där båten i södra Chile. Regnet öste dock ner, så vi satt huvuddelen av de två timmarna inne. Vi blev dock inbjudna till kaptenens hytt en stund och fick värma oss och prata om när Miss Kosovo hade åkt båten.
Från Fiërze, där båten lägger till är det inte långt till Kosovo. Från Bajram Curri och nästan ända fram till Gjakova hittar man regionens bästa väg. Möjligen gick planeringen lite väl snabbt, med tanke på elledningen, som ju inte kan ha varit någon hemlighet. Det hela löstes som synes pragmatiskt men elegant.EXIT 10-13 juli
Ser du sommaren som ett stort långtråkigt tomrum utan några roliga händelser alls? Kom förbi Balkan och häng med på EXIT i ett citadell i Novi Sad i norra Serbien. Förra året blev den utsedd till Europas bästa festival. The Hives och Sex Pistols är klara, men gillar man inte dem, så finns det troligen mer att välja bland. Konceptet kan kombineras med en tur runt till Kosovo eller likande.
Kolla in deras hemsida!
Hajk
Väl framme i Peja (bilden), kunde man en kort sekund luras att tro att man kommit till en schweizisk alport, men de villfarelsen tas snart ur en när man börjar röra sig runt i staden, som ser ut som de flesta andra här nere. Efter en makiato te madhe och macka blev det jeep upp i Rugova tillsammans med några bekanta och obekanta, ironiskt nog till exakt samma plats som jag var på i höstas. Nu var allt annorlunda och det mesta av vandringen skedde på (och i) snö. Som vanligt var det dock överväldigande vackert.
Efter sen lunch och bilresa tillbaka till Prishtina, var jag helt utpumpad och trodde jag skulle få somna i soffan, men fann mig plötsligt ombytt på en bar med en drink i handen. Det ser ut att ha blivit min nya lördagsvana, lite friluftsliv på dagen och party på kvällen trots att jag inte alls orkar.
IKEA!
I helgen flydde vi Kosovo till förmån för Grekland och Thessaloniki med ursäkten att vi skulle fira Natalies födelsedag. Den egentliga anledningen var naturligtvis att vi skulle åka till Ikea och bunkra meningslösa småprylar, som vi inte alls behövde. Det enda jag hittade från min inköpslista var diskborste, men annars var det något av en besvikelse, i synnerhet mathörnan, kanske för att jag är van vid att köpa dajm och lingonsylt i tax-freeshoppen för expats i Kosovo. Sammanfattningsvis kändes det oerhört lyxigt att få sitta och äta lunch och se ut över Medelhavet, ta en kaffe i solen utan jacka och basta och bada på hotellet. Utöver Ikea, njöt vi naturligtvis också av flera andra internatiella kedjor, som man hemma i bästa fall betraktar som ett nödvändigt ont, nämligen McDonald's och Starbucks.
Helgens äventyr
Nej, jag måste göra mina läsare besvikna, det blir inga intima detaljer av det slag som säkert skulle roa många av er, utan det är en enkelt reseäventyr i balkanmiljö det handlar om.Ida, som jag lärt känna här i Prishtina, hade frågat om inte jag skulle titta förbi Belgrad och det skulle jag ju. Eftersom Serbien är sura över att Nato har ockuperat Kosovo (man kan förstå hur de tänker) så godkänner de inte UNMIKs inresestämpel från Kosovos gränser mot omvärlden, utan man betraktas som illegalt vistandes i Serbien. Därför blev jag tvungen att åka via FYROM och ta mig in i Serbien den vägen. Jag hade planerat att ta en buss till Skopje på fredag eftermiddag kl 17, men väl på busstationen visade det sig att det inte fanns någon sådan buss, så jag fick fyra minuter på mig att bestämma om jag skulle chansa på en buss till Tetovo, som ju också ligger i norra Makedonien. Jag tyckte att det var lika bra att komma iväg och chansningen slog väl ut, så efter bara 2,5 timmars resa och 25 minuter i Tetovos svinkalla busstationshall, så kunde jag ta dagens sista buss till Skopje. Väl där hann jag med en välsmakande trerätters och ett glas rött innan jag 23.30 satte mig på nattbussen till Belgrad. Min profetia att bussen skulle bli kratigt försenad slog helt fel och prick 5.30 var vi framme. De trevliga kaféerna, som jag hade tänkt att äta en tidig frukost på för att inte störa mitt i natten, lyste med sin frånvaro, så jag tog en taxi till Idas lägenhet, ringde på och sov ett par timmar till. Sen blev det vanligt hederligt storstadsliv med lunch, shopping, fika, brunch, promenader m m. Belgrad är ganska grått, men det är till skillnad från Prishtina en riktig huvudstad med stora hus, breda boulevarder, spårvagnar och trådbussar. Serbien är dessutom ett par snäpp rikare och mer välordnat än Kosovo, vilket märks på gator, parker, affären och inte minst tillgången på el och vatten.
På söndagen skulle jag ta en kombi tillbaka till Prishtina och nu hade jag ju min stämpel och kunde åka direkt. Att knö sig in i en minibuss verkade kanske inte så bekvämt först, men det är uppenbarligen det smidigaste sättet att ta sig "hem". Efter att Ida hade bokat åt mig, blev jag instruerad att fråga efter Bogi utanför centralstationen, vilket först kändes som att jag skulle köpa knark, men när jag väl hittade rätt, så var det hela mycket välordnat och Bogi hade en lista på alla som skulle med. Destinationen var Gracanica, en serbisk enklav 20 min från Prishtina och jag var mycket riktigt den ende som hoppade av på den nästsista hållplatsen. Prishtina är numera i princip helt tömt på serber och de flesta albaner ser ingen anledning att resa till Serbien. Väl hemma i lägenheten var det förstås strömavbrott och så kallt inomhus att det kom rök ur munnen. Vid midnatt kom dock strömmen tillbaka.
Stambull, som albanerna säger
Liiiite nervös ska jag erkänna att jag blev när de sa vid incheckningen att jag inte hade någon biljett till Istanbul eftersom den inte var betald och hade avbokats. Det visade sig sen att även hotellet hade avbokat sig pga Marias fiffiga VisaElectron-kort. Allmänheten varnas härmed för denna lömska bankprodukt. Lyckligtvis fanns det platser i planet och de var inte tre gånger så dyra, utan bara 70 europengar dyrare, så allt ordnade sig till det bästa, eftersom jag dessutom - min vana trogen - hade varit på flygplatsen i god tid.
Sedan förlöpte helgen utan allvarligare incidenter. Moskéer, mosaiker, museer, palats, shopping, spårvagnar, basarer, barer, båtar, hamam och inte minst vädret var alla till stor belåtenhet. Jag kan verkligen rekommendera alla som inte varit där att ta en lite tripp dit. Trots att det bor 13 eller 25 miljoner (de är inte helt säkra på siffran exakt på miljonen) i staden, så är det lätt att ta sig runt och att hitta. Och oavsett om man känner för att nördturista från morgon till kväll, eller bara har lust att hänga på lite takterrassbarer och åka lite båt på Bosporen, så finns det att ösa ur.
Nu är jag dock tillbaka i den minst lika exotiska verkligheten i Prishtina. (Böneutroparen börjar i detta nu att vråla från grannmoskén.) Inflyttning i mitt nya hem blev försenad med två dagar till onsdag (vem hade någonsin kunnat tro något sådant?), men uppfylld av positiv energi från helgen låter jag mig inte bekommas. Glada nyheter är att de till slut har hämtat mitt flyttlass från Kransen och att jag idag har fått min driving authorisation, så i veckan tänkte jag åka biståndsjeep och storhandla vid någon av Prishtinas motsvarigheter till COOP forum. Tydligen finns det i denna upphovsrättslösa avkrok en möbelaffär som heter något i stil med IKEJA. Kanske kan jag inredningsshoppa lite också.
Ohrid - aaaaaaaah!
Jag har svårt att med någon form av allvar argumentera för att jag behövde komma bort eller att jag redan hade lessnat på Prishtina, men det var inte alls fel att få spendera fem dagar i Ohrid. Staden är s k världsarv, ligger precis vid en sjö med kristallklart, men varmt och skönt vatten, och med en trevlig strandpromenad. I Makedonien har man dessutom vatten i kranen 24h om dygnet vilket inte är att förakta. Workshoppen tycktes först så sjukt ineffektiv och meningslös att till och med jag hade svårt att njuta av alla svenska skattepengar vi bodde och åt upp, men sen tog det sig lite på slutet. Jag är emellertid inte hundraprocentigt säker på att alla var där för att de tycker att stadsplanering med medborgardeltagande är så himla viktigt.
Jag kom precis på att jag inte har så många bilder på mig själv på bloggen. Det beror mest på att jag inte känner så många som kan ta bilder på mig ännu. Som ni ser så beror det inte på att någon har kidnappat min blogg, så som de hade gjort med någon stureplanskändis, eller om det var hennes ansiktsbok. Jag lever och har hälsan.
Här ser ni två käcka belgare som jag jobbar med, Kobe och Frank. Den sistnämnde är också min övervakare på jobbet, eller supervisor som de säger. För övrigt min värd också just nu, men jag hoppas hitta något eget under helgen som kommer. Jag var precis och tittade på en helt nybyggd trea på 160 kvadrat med grym terrass. Den skulle kosta 400 europengar, dvs 3600 spänn ungefär. Vet inte vad jag skulle göra med allt utrymme och tyvärr ligger den en bit från stan och från jobbet. Det dumma är att jag nu inte kan vara alls lika överseende som jag var innan med den balkankitschiga inredningen som här är förhärskande.
På allmän begäran (nåja) publiceras denna bild med mig badandes i Ohrid.
Ett gäng kosovoalbaner i traditionella dräkter en vanlig dag på jobbet. Det är sååå himla exotiskt här.
