Daniels Kosovoblogg

Kanske är det inte den gladaste sommarbild man kan tänka sig, brunkolskraftverket i Obeliq strax utanför Pristina. Men eftersom röken var ovanligt svart i morse på väg till Mitrovica, så kunde jag inte låta bli att stanna och fånga denna (nid-)bild av Kosovo. Och i egenskap av min senaste Kosovobild får den pryda bloggen i väntan på att jag återkommer för att arbeta (och blogga) om tre veckor.

I princip all el som produceras i Kosovo kommer från dessa två på bilden, Kosova A och B. Som uppmärksamma bloggläsare kunnat erfara, så räcker inte den elen speciellt långt. Kolreserverna är stora och Kosova C planeras, men inget vet när det den kan tänkas stå klar. Nu ligger inte dessa kraftverk isolerade ute på landet, som bilden kanske kan lura en att tro, utan mitt i tätorten Obeliq. Att ohälsotalen är skyhöga är ingen överraskning och det enda rimliga vore ett totalt utveckingsstopp och en strategi för hur man flyttar alla som bor där någon annanstans, men det är förstås i praktiken en omöjlighet och det byggs lika friskt i Obeliq som någon annanstans i Kosovo.

Detta och mycket annat ska jag inte tänka på när jag ligger i hängmattan och ser molnen sakta dra förbi över himlen...

Som inte min att-göra-lista redan var lång och full (blogga står egentligen inte på den) så har det lite oväntat dykt upp ytterligare en och annan punkt de senaste dagarna. Mina chefer hade visst inte läst mailen vi skickade i juni och när de svarade "tack, nu fixar vi resten", så menade de egentligen "vi räknar med att ni fixar resten". Men det betyder ju ungefär samma sak, så varför bråka om detaljerna? Så idag har jag suttit och förhandlat om Memorandum of Understanding, dvs villkoren för vårt samarbete de följande tre åren, med kontorscheferna på Mitrovica kommun. Lyckligtvis ett av de bästa möten jag haft här nere. Förutom att de var pålästa och intresserade, fanns idel förståelse och bifall för varandras förslag. När borgmästar Rexhepi ringde försökte de avspisa honom med "vi sitter med något väldigt viktigt", men det tolkade jag mest som teater. Efter mötet kändes det som att det hade gått lite väl lätt och att de skulle utbrista i ett "Vi bara skojade. Vi har inte förstått ett ord och håller inte med om något." men det hände inte.

Det som varit mest tidsödande och kraftkonsumerande, är nog att min assistent Darko i norra Mitrovica helt har försvunnit. Det började med att jag ringde honom i torsdags morse och dubbelkollade att han verkligen skulle komma tillbaka efter sin semester, så att jag inte lade två timmar på att köra till Mitrovica i onödan. Naturligtvis visade det sig vara i onödan, trots att han betygade att han skulle komma till jobbet. Under fredagen bemödade han sig fortfarande med att svara i telefon och ljuga ihop något om sin "hypertension", men sedan i måndags svarar han inte i telefon, på sms eller mail. Hans fru svarar på hemtelefonen att han är på semester och ska ringa tillbaka, men några semesterdagar har han inte kvar, så det stämmer ju inte.

En annan överraskning var vår nya chefs beslut att stänga vårt kontor på UAM i norra Mitrovica den här veckan. Beslutet i sig har jag inget att invända emot, eftersom det varit i princip omöjligt att arbeta på ett effektivt sätt där, men nu hade jag ju lite annat att pyssla med den här veckan. Lite tråkigt att med kort varsel lägga till tömning av kontoret och transport av datorer, skrivare, whiteboard, värmeelement, UPS, papper, papper och papper till Pristina på att-göra-listan. Och inte så lite tråkigt att Darko inte är där, när jag nu har en sådan utmärkt jättetråkig arbetsuppgift att förse honom med. Mina albanska kollegor lyckas inte heller övertyga när de säger hur ledsna de är som inte får åka över till den serbiska sidan för UN Security.

Inget av ovanstående kan dock uppröra mig. Om 48 timmar sitter jag på ett plan till kylskåpskall fil, smultron och kvällsbad i Lygnern.

Det ganska stora beståndet av modernistisk bostadsarkitektur, som finns framförallt i Pristina och Mitrovica är ett arv från Jugoslavientiden. Upplåtelseformen har jag inte riktigt förstått mig på, men tycks under transitionen från jugoslavisk socialism till kosovarisk liberalism ha utvecklats till något slags blandning av allmännyttig hyresrätt och privat ägo. En gång i tiden fick man ett slags livstidskontrakt utan att betala någon egen insättning, men idag säljs de dyrt, eftersom kvaliteten oftast är mycket högre än i nybyggnation.

Något samfällighet eller bostadsrättsförening finns det dock inte. Om taket börjar läcka, så betraktas problemet inte angå någon annan än den vars lägenhet det läcker in i. Men att själv bekosta ett helt nytt tak bara för att man bor högst upp, är det inte många som har råd eller lust till. Den ekonomiskt sinnade ser då till att få in en extra lägenhet under det nya taket och det är numera snarare regel än undantag att bostadshus från 60- och 70-talen har olikaformade cancersvulster växandes på det tidigare platta taket. Lyckligtvis fanns det kalkylmodeller för att bygga jordbävningssäkert på den gamla goda tiden, så det verkar som att betongstommarna tål en eller två extra våningar. Så länge det inte börjar skaka...

Det ser ut att bli bra väder så länge jag är kvar i Pristina före semestern. Eller bra och bra, det är lite för hett för att man ska hålla orken uppe till att hinna med allt jag ska hinna på jobbet. Men kvällarna och nätterna är fantastiska.

Semestersäsongen har kommit igång på allvar och alla 'diaspora' vallfärdar hem till Kosovo. Från att ha sett en svensk bil i veckan i vintras, möter jag nu minst trettio om dagen när jag kör till Mitrovica och jag har slutat säga "Titta en svensk bil" till min kollega Drita. Lägg därtill alla tyska, schweiziska, finska och belgiska bilar. Trafiken är markant tätare i stan och på landsvägarna. Som om det inte var fullt med bilar redan. Och många kommer hit i stora Volvo, mercor och BMW. Hur de har råd förstår jag inte, speciellt med tanke på att många skickar hem pengar varje månad. Det sägs att en del hyr ett flott bil att köra hit med, för att i alla fall ge intryck av framgång i det nya landet, men jag vet inte hur vanligt det är egentligen.

Och på väg hem från jobbet idag mötte jag två kosovariska flickor som pratade bred göteborgska med varandra. Underbart!

Det är alltid lätt att bli hemmablind. Även om man har UNMIK Administration Mitrovica (UAM) som sin arbetsplats.

För att rekapitulera lite, så talar vi om den norra delen av Mitrovica kommun, som bebos huvudsakligen av serber och som fortfarande administreras av FN, under beteckningen UAM. (Norra) Mitrovica hör till de kommuner där Serbien ordnade olagliga val i maj och där man aktivt bojkottar och motverkar alla institutioner i Pristina och i stället bygger upp parallella strukturer med stöd av Belgrad. Det hela är en något bisarr situation, men ett ganska förståeligt resultat av många års mer eller mindre (med fokus på mindre) lyckade försök att ordna upp situationen.

Åter till hemmablindheten. Något ganska slående för förstagångsbesökaren, men som jag ser som normalt numera, är Republiken Serbiens flagga bredvid FN-skylten och FN-flaggan på fasaden, i sig ett slags erkännande av de parallella strukturernas positition i norra Kosovo. Flaggorna finns förvisso över hela staden, förlåt halva staden - den andra halvan är i lika stor utsträcknign pyntad med Kosovos och Albaniens flaggor. Det är ändå väldigt svårt att förstå att UAM-chefen tillåter denna symboliska gest på FN-kontoret.

Vad som är än mer provocerande väntar ett par steg in i byggnaden, i vaktkuren. Där sitter förutom bilden på serbisk-ortodoxa kyrkans patriark, också foton på Ratko Mladić och Radovan Karadžić, efterlysta för krigsförbrytelser under krigen på 90-talet. Detta kan väl ändå inte vara vad man menar med att UNMIK måste anpassa sig till "the realities on the ground"?

Via min favoritblogg Badlands Hyena har jag idag fått upp ögonen för den kanske allra roligaste, Görans funderingar. Roligast för att den verkar vara på riktigt. En sexistisk inskränkt gubbe, som inte bryr sig ett skvatt om miljö eller samhälle, eftersom han har sin bil, sin båt och sina pengar att tänka på. Riktigt säker vågar jag inte vara. Det är för mycket öppet mål av det hela för att han inte ska vara ett skämt. Och är det ett skämt så bjuder jag gärna på att ha svalt det med hull och hår.

Några axplock:

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Så jävla märkvärdigt är det inte att framföra en buss. Visst, 50 människor bakom ryggen som ska förflyttas mellan A och B. Det kräver sin man. Eller kvinna. Men som sagt, så jävla märkvärdigt är det inte att köra buss. Sätt dig i en en lokalbuss i Stockholm och du kommer ibland att be för ditt liv. Så illa är det ibland ställt på bussförarfronten. Inte någonting kan övertyga mig om att det skulle bli bättre om samma idiot till förare får 800 spänn mer i bruttolön.

BMW:s modell 320d var länge med som ett lite billigare alternativ, men den kändes till sist för liten för min kropp. En ”riktig” miljöbil med etanol och såna där jobbiga grejer var aldrig ens med i matchen.

En av tjejerna, f´låt kvinnorna, är Anna Grönlund. Vår branschs frontsoldat. Eller generalska kanske. Men jag har tänkt på en sak. På alla bilder som publicerats på Anna så ler hon så fint. Alltid med klarrött läppstift och alltid med en passande röd klädensamble. En gentleman lägger märke till sånt. Någon måste ha berättat för Anna att hon klär i rött, men så busigt det skulle kännas om hon på nästa bild hade något chaufförsblått på sig. Eller rosa. Eller grönt. Eller vad som helst utom rött. Men för att inte bli anklagad för sexistiska påhopp eller nåt, så måste jag även säga att hennes företrädare klädde stålande fint i sin tråkiga byråkratgrå kostym som passade jättefint ihop med hans jämngrå och alldagliga utseende. Yrkesmässigt är dock båda utomordentligt pålästa och kunniga. Puh, det var nära, men jag tror jag redde upp det hela till sist med hedern i behåll och utan att vara elak mot någon.

Ska man skratta eller gråta?

På sistone har jag haft så mycket resor inbokade att jag inte har en chans att blogga i kapp. I väntan på att jag ska orka välja ut några bilder från förrförra veckans Balkan Tour, blir det en smakbit från helgens utflykt till Durmitor.



Denna väldigt vackra nationalpark ligger i Montenegro, bara fem-sex timmar med bil från Pristina. På dit resan satt vi still i en dryg timme på grund av en obehaglig olycka. Det finns en och annan bilburen idiot på vägarna, så den som kör är på helspänn hela tiden. Och är det inte ett hölass mitt i vägen, så kanske fem eller tio kor. Eller varför inte två bilar som stannat för att bråka med varandra?

Väl framme väntade underbart anakronistiska jugoslaviska hotell, med jugoslavisk hastighet på servicen och mycket gröna heltäckningsmattor och bruna paneler, fantastiska berg, färsk fisk, relativt välmärkta vandringsleder, ren luft och Crno Jezero, som trots sitt namn hade kristallklart grönblått vatten.