Daniels Kosovoblogg

Alla som haft Hans Bjur som professor på sin arkitektutbildning vet vad han han menar när han liknar en stad vid en palimpsest, där lager på lager läggs genom århundraden och finns tydligt läsbara för betraktaren. Lite på samma sätt är det med byggnaden i Siena (till höger), där gamla fönstervarv murats igen och nya hål tagits upp på andra ställen i muren. En dasskur har byggts till och lite nya rör har dragits kors och tvärs. Alltigenom ett fascinerande stycke byggnadshistoria, som man kan stå och titta på länge och försöka gissa sig till hur det utvecklats genom seklerna.

Precis samma sak sker i Kosovo, men i uppspeedat tempo. Byggnaden till vänster måste ha uppfört gissningsvis någon gång under 1970-talet. Grannarna på våning två var överens om att lila bjälklagskant var så rätt, men bara den ene var sugen på att glasa in balkongen. Varför bara glasa, när man kan mura igen balkongen? Eller kanske slå till med en egen ingång med nytt skärmtak. Det finns inte mycket modernism som står orörd i Pristina. Ingen bostadsrättsföreningsstyrelseordförande som säger nej och inget skönhetsråd som grinar illa. Visst är det charmigt som fenomen, men jag skulle väl inte dra till med att säga vackert. Vem vet? Ge det ett par hundra år till, så kanske bitarna faller på plats.