Daniels Kosovoblogg

I ett försök att inte fastna i ett evigt gnäll om hur kallt, mörkt och strömlöst jag har det, så blir det en liten rapport från dagens besök i Mitrovica. Jag har dock ett nytt och fungerande proppskåp nu, för er som är oroliga.

I den mixade (numera delade) staden Mitrovica fanns före kriget en romsk bosättning med 750 familjer eller 8000 personer. Det blir för övrigt ganska många per familj... När NATO hade bombat bort den serbiska armén från Kosovo och de fördrivna albanerna återkom, råkade inte bara kosovoserberna illa ut, utan också romerna (suprise!) som mer eller mindre ogrundat anklagades för att ha varit kollaboratörer och i princip hela Roma Mahalla brändes ner. Jag tänker inte riskera att ta ställning om vilken sida som var värst i kriget, men generellt är det ganska obehagligt att tänka på att ett balkanhus bränner man inte i stridens hetta (lika lätt som en svensk träkåk), utan är något som ofta kräver planering, resurser och en ganska så stor kraftansträngning.

Iår har de första familjerna börjat återvända till bosättningen, efter många år i flyktingläger under allt annat än luxuösa förhållanden. Dels har det tagit lång tid att rekonstruera fastighetsgränser, reda ut (oftast informella) ägoförhållande och bygga upp nya hus, men många har också visat en väldigt stor misstro till att överhuvudtaget återvända av säkerhetsskäl. Mitrovica ses ju av många som den plats där det är störst risk att oroligheter utbryter när Kosovo utropar sin självständighet någon gång efter 10 december. Många har startat nya liv i andra länder och kommer aldrig att återvända. I nuläget har ungefär hundra familjer återvänt. De som ägde sin mark har fått ett hus på exakt samma plats, vilket gör att det ser ganska egendomligt ut med spridda kåkar och ibland några hus sida vid sida. Det är som en tetrisspel där husen fått komplicerade geometriska planformer för att utnyttja de minimala tomterna. På sikt kommer man eventuellt att ha återställt gyttret av kåkar i ett mönster som liknar det som var tidigare. Tankarna går till de svenska trästäder som brann och som ersattes av helt nya stadsplaner för stenstäder. I det här fallet tycks man inte ha en tanke på att göra om det som inte var bra med den gamla strukturen, risken för brandspridning, bristen på grönska och ljus, de trånga gränderna och mycket mer. Men det börjar i varje fall finnas lite liv på platsen, barn som leker och människor i husen.