Daniels Kosovoblogg

Denna utsikt hade jag från min kontor för ett par veckor sedan. Nu har det blivit dags att flyga härifrån. Men jag är snart tillbaka. Alltför snart.

Ja, jag inser också att mitt bloggande tar sig alldeles manodepressiva uttryck. Först är det helt tyst i en vecka och sen kommer det fyra inlägg om dagen. Som vanligt skyller jag ifrån mig och menar att det inte handlar om mig, utan bara är ett uttryck för det kosovariska samhället, som på många sätt är digitalt - 1 eller 0. Nu kom jag osökt in på det där med vatten- och eltillgången (igen), det är ju synnerligen tydligt på eller av, det finns liksom inget mellanting, som att man har "lite" ström. Vardagen är liksom grå och konturlös och sen plötsligt händer allt på en gång och även min inspiration följer mönstret.

På väg hem från jobbet idag möttes jag av en syn jag inte kan låta bli att rapportera. I ett gatuhörn stod fem-sex olika fårförsäljare och såg ut som om de sålde julgranar, med den enda skillnaden att julgranarna oftast står still. Bakgrunden är den att det är "lilla bajram" på torsdag och då köper man traditionsenligt ett får och ger till någon mindre bemedlad i enlighet med muslimsk uppförandekod. Det hela bygger på den gammaltestamentliga myten om när Gud tvingade en stackare att mörda sin son för att bevisa sin kärlek till Gud, men i sista sekund sa Gud att han bara skojade och så offrades ett lamm i stället. Historien är i mitt tycke ganska osmaklig, men det är ändå lite festligt att Gud är elak och självgod och inte bara god, som man är van vid. (Jag misstänker att Gunnar eller andra mer bibelbevandrade kan ha en åsikt om denna svepande analys, men det finns inga höga akademiska krav på en blogg utan de går bra att måla på med den breda penseln.) Hur som helst så hör berättelsen hemma även inom islam, men det är bara en slump att lilla bajram med sina gåvoinslag infaller i juletid. Precis som ramadan och stora bajram förflyttar den sig från år till år.

Igår var ingen mindre än 50 cent i Prishtina och gav konsert. Fram till nu har det bara funnits ett mobiltelefonsbolag, men nu lanserar sig en konkurrent. De som köpte SIM-kort för fem euro i helgen fick också en biljett till gårdagens konsert. Min kollega intygade att det var kallt att stå ute i flera timmar i kö för att få en biljett, men det var ju lika bra att han fick tillfälle att utröna om jackan var tjock nog. Själva konserten var nämligen även den utomhus i ungefär fem minusgrader och jag var inte på något sätt ledsen över att inte ha varit där. Jag undrar lite hur det var att stå på scen bara. Tom CNN rapporterade från denna händelse i morse till frukosten.
 
Avslutningsfyrverkerierna kunde jag avnjuta hemifrån balkongen live. Ibland är det ändå charmigt att de inte gör som i resten av världen här i Kosovo. Ibland.

Inte jag då, men min bloggkollega Calle Bildt har tydligen en plan för Kosovo vilket omtalas i en artikel i Svenska Dagbladet. Nu är han ju inte ensam om att fundera över problematiken, men Calle är ju så vansinnigt balkankompetent, så det blir nog en toppenplan.

Nej, jag måste göra mina läsare besvikna, det blir inga intima detaljer av det slag som säkert skulle roa många av er, utan det är en enkelt reseäventyr i balkanmiljö det handlar om.

Ida, som jag lärt känna här i Prishtina, hade frågat om inte jag skulle titta förbi Belgrad och det skulle jag ju. Eftersom Serbien är sura över att Nato har ockuperat Kosovo (man kan förstå hur de tänker) så godkänner de inte UNMIKs inresestämpel från Kosovos gränser mot omvärlden, utan man betraktas som illegalt vistandes i Serbien. Därför blev jag tvungen att åka via FYROM och ta mig in i Serbien den vägen. Jag hade planerat att ta en buss till Skopje på fredag eftermiddag kl 17, men väl på busstationen visade det sig att det inte fanns någon sådan buss, så jag fick fyra minuter på mig att bestämma om jag skulle chansa på en buss till Tetovo, som ju också ligger i norra Makedonien. Jag tyckte att det var lika bra att komma iväg och chansningen slog väl ut, så efter bara 2,5 timmars resa och 25 minuter i Tetovos svinkalla busstationshall, så kunde jag ta dagens sista buss till Skopje. Väl där hann jag med en välsmakande trerätters och ett glas rött innan jag 23.30 satte mig på nattbussen till Belgrad. Min profetia att bussen skulle bli kratigt försenad slog helt fel och prick 5.30 var vi framme. De trevliga kaféerna, som jag hade tänkt att äta en tidig frukost på för att inte störa mitt i natten, lyste med sin frånvaro, så jag tog en taxi till Idas lägenhet, ringde på och sov ett par timmar till. Sen blev det vanligt hederligt storstadsliv med lunch, shopping, fika, brunch, promenader m m. Belgrad är ganska grått, men det är till skillnad från Prishtina en riktig huvudstad med stora hus, breda boulevarder, spårvagnar och trådbussar. Serbien är dessutom ett par snäpp rikare och mer välordnat än Kosovo, vilket märks på gator, parker, affären och inte minst tillgången på el och vatten.

På söndagen skulle jag ta en kombi tillbaka till Prishtina och nu hade jag ju min stämpel och kunde åka direkt. Att knö sig in i en minibuss verkade kanske inte så bekvämt först, men det är uppenbarligen det smidigaste sättet att ta sig "hem". Efter att Ida hade bokat åt mig, blev jag instruerad att fråga efter Bogi utanför centralstationen, vilket först kändes som att jag skulle köpa knark, men när jag väl hittade rätt, så var det hela mycket välordnat och Bogi hade en lista på alla som skulle med. Destinationen var Gracanica, en serbisk enklav 20 min från Prishtina och jag var mycket riktigt den ende som hoppade av på den nästsista hållplatsen. Prishtina är numera i princip helt tömt på serber och de flesta albaner ser ingen anledning att resa till Serbien. Väl hemma i lägenheten var det förstås strömavbrott och så kallt inomhus att det kom rök ur munnen. Vid midnatt kom dock strömmen tillbaka.

...är det nu när helgens besök har åkt hem till Stockholm igen. Fler borde följa Åsas, Jennys och Saras exempel och komma hit en helg. Julhandla i London eller möta våren i Prag är gamla urtrista koncept för folk helt utan fantasi. Vi hann inte bara med Prishtina, utan även en sväng till Makedonien och Skopje (bilderna) på lördagen under det 72h långa besöket. Det är bar' å åk!



Eftersom det var Dagen D idag, så har det varit demonstrationer för självständighet, vilket DN har rapporterat ifrån.

Jag tyckte att kommunsverige var oerhört rikt på förkortningar med sina FÖP, MKB, MRN, PBL, SKL och Lst-D, men jag har nu insett att det var en rännil jämför med den flodvåg av akronymer som FN-världen utgör. "Vi ska träffa SRSG tillsammans med vår nya CTA ute på TSS och diskitera UNKTs samarbetsmöjligheter med EUPT ." Inget som kan betecknas med en bokstavskombination istället för ett riktigt namn lämnas utan. Det senaste tillskottet i akronymhavet är det som alla går och väntar på. Nej, inte tomten, utan UDI, Unilateral Declaration of Independence. Idag, den 10 december lämnar den s k trojkan, förhandlingsdelegationen bestående av EU, USA och Ryssland, in sin rapport till UNSG. Ingen förväntar sig omedelbar UDI, definitivt inte före 19 december då rapporten tas upp i UNSC. Många bedömare säger dock att det mer troliga är mars eller t o m maj. Ingen vet och inget vet heller precis vad som kommer att hända. Hur mycket är tomma hot från Serbien och kan det verkligen bli våldsamheter? Kanske är det lika bra att skjuta på självständigheten lite till. Bara lite till.

Lusse lelle, fjorton daaaaaaaagar före hemresa. Jag räknar verkligen dagarna och håller tummarna för att det ska vara bra väder och inga förseningar. Det kommer bli ett rejält antiklimax när jag kommer hem och Sverige är lika grått och tråkigt som vanligt. Entusiasmen över 24/7 el och vatten och de hela trottoarerna kommer nog snabbt att blekna. Men det ska bli fantastiskt att träffa vänner och familj och få hålla lite i lilla Isabel, som jag inte ens har träffat än.

Jaja, idag har jag lussat med några andra svenskar och två kosovarer hemma hos Ann-Sofie som är låtsasambassadör för Kosovo. Minglade och blev bjudna på glögg, pepparkakor och vansinnigt goda lussekatter.