Daniels Kosovoblogg

Nej, jag måste göra mina läsare besvikna, det blir inga intima detaljer av det slag som säkert skulle roa många av er, utan det är en enkelt reseäventyr i balkanmiljö det handlar om.

Ida, som jag lärt känna här i Prishtina, hade frågat om inte jag skulle titta förbi Belgrad och det skulle jag ju. Eftersom Serbien är sura över att Nato har ockuperat Kosovo (man kan förstå hur de tänker) så godkänner de inte UNMIKs inresestämpel från Kosovos gränser mot omvärlden, utan man betraktas som illegalt vistandes i Serbien. Därför blev jag tvungen att åka via FYROM och ta mig in i Serbien den vägen. Jag hade planerat att ta en buss till Skopje på fredag eftermiddag kl 17, men väl på busstationen visade det sig att det inte fanns någon sådan buss, så jag fick fyra minuter på mig att bestämma om jag skulle chansa på en buss till Tetovo, som ju också ligger i norra Makedonien. Jag tyckte att det var lika bra att komma iväg och chansningen slog väl ut, så efter bara 2,5 timmars resa och 25 minuter i Tetovos svinkalla busstationshall, så kunde jag ta dagens sista buss till Skopje. Väl där hann jag med en välsmakande trerätters och ett glas rött innan jag 23.30 satte mig på nattbussen till Belgrad. Min profetia att bussen skulle bli kratigt försenad slog helt fel och prick 5.30 var vi framme. De trevliga kaféerna, som jag hade tänkt att äta en tidig frukost på för att inte störa mitt i natten, lyste med sin frånvaro, så jag tog en taxi till Idas lägenhet, ringde på och sov ett par timmar till. Sen blev det vanligt hederligt storstadsliv med lunch, shopping, fika, brunch, promenader m m. Belgrad är ganska grått, men det är till skillnad från Prishtina en riktig huvudstad med stora hus, breda boulevarder, spårvagnar och trådbussar. Serbien är dessutom ett par snäpp rikare och mer välordnat än Kosovo, vilket märks på gator, parker, affären och inte minst tillgången på el och vatten.

På söndagen skulle jag ta en kombi tillbaka till Prishtina och nu hade jag ju min stämpel och kunde åka direkt. Att knö sig in i en minibuss verkade kanske inte så bekvämt först, men det är uppenbarligen det smidigaste sättet att ta sig "hem". Efter att Ida hade bokat åt mig, blev jag instruerad att fråga efter Bogi utanför centralstationen, vilket först kändes som att jag skulle köpa knark, men när jag väl hittade rätt, så var det hela mycket välordnat och Bogi hade en lista på alla som skulle med. Destinationen var Gracanica, en serbisk enklav 20 min från Prishtina och jag var mycket riktigt den ende som hoppade av på den nästsista hållplatsen. Prishtina är numera i princip helt tömt på serber och de flesta albaner ser ingen anledning att resa till Serbien. Väl hemma i lägenheten var det förstås strömavbrott och så kallt inomhus att det kom rök ur munnen. Vid midnatt kom dock strömmen tillbaka.