Daniels Kosovoblogg

Såhär en dryg vecka efter självständighets-förklaringen är kosovoalbanerna fortsatt lika glada och serberna fortsätter att sura. Inga ambassader står i brand så vitt jag vet och man är glad att befinna sig i lugna och trygga Prishtina och inte hemma i hemska Hägersten med bomber och allt.

Vet inte av motsättningarna mellan Kosovo och Serbien egentligen handlar om. De verkar ju ha samma smak annars. Båda länderna har nyvalda ledare, som inte bara är till förväxling lika - relativt ungdomliga män men med grått hår - de heter dessutom i princip samma sak. För att förtydliga är det Kosovos premiärminister Thaçi till vänster och Serbiens president Tadic till höger. Att Thailands förre ledare Thaksim verkar vara tillbaka på den politiska banan gör ju inte saken lättare, men han har i alla fall den goda smaken att hålla sig ett par hundra mil från Balkan.

När klockan ringde 6.30 på lördag morgon, ville jag helst av allt somna om, men en snabb titt under rullgardinen avslöjade en klarblå himmel, så det var bara att studsa upp och ta mig till till tågstationen i Prishtina, som få vet vad den ligger eftersom de dagliga avgångar är lätträknade. I höstas återupptogs sträckan Prishtina-Peja, så det var den jag tog. Eftersom bilvägarna är kantade med otaliga olagliga byggen - motell, biltvättar, bensinstationer med mera - så ger tågresan en ganska annorlunda och mycket mer tilltalande bild av Kosovo och landskapet.

Väl framme i Peja (bilden), kunde man en kort sekund luras att tro att man kommit till en schweizisk alport, men de villfarelsen tas snart ur en när man börjar röra sig runt i staden, som ser ut som de flesta andra här nere. Efter en makiato te madhe och macka blev det jeep upp i Rugova tillsammans med några bekanta och obekanta, ironiskt nog till exakt samma plats som jag var på i höstas. Nu var allt annorlunda och det mesta av vandringen skedde på (och i) snö. Som vanligt var det dock överväldigande vackert.


Efter sen lunch och bilresa tillbaka till Prishtina, var jag helt utpumpad och trodde jag skulle få somna i soffan, men fann mig plötsligt ombytt på en bar med en drink i handen. Det ser ut att ha blivit min nya lördagsvana, lite friluftsliv på dagen och party på kvällen trots att jag inte alls orkar.

Jag noterar att 64 000 personer i Jönköpings, Kronobergs och Västra Götalands län just nu uttrycker sin solidaritet med Kosovo genom att ha strömavbrott. Själv njuter jag av min el, tvättar, surfar, lagar mat och kollar på teve.

Några tips:

• Passa på och njut av lite egen bonustid. Tänd ett ljus och läs en bok. Eller lyssna på din iPod i mörkeret
• Koppla en bilbatteri till modemet, hoppas på att din leverantör har ström och läs min blogg
• Sträck dig efter ficklampan, värm en burk soppa på gasköket och bred en macka (öppna och stäng kylen snabbt)
• Skriv en lista på alla bra saker du ska köpa och ha i ett nödskåp inför nästa strömavbrott: ficklampsbatterier, burksoppa, litet gaskök osv.

Man ska inte ropa hej eller När man talar om trollen, jag vet inte vilket som passar bäst, men nu gick strömmen i alla fall. :-(  Kanske kan vi ha en liten läsartävling om det ordstäv som illustrerar situationen bäst. Det har varit på tok för lite kommentarer på sistone.

Festligheterna på stan har lagt sig, men fortfarande ligger självständighetsentusiasmen i luften. Alla ska bjuda på kaffe, t o m min grönsakshandlare Ymer, som inte kan ett ord engelska. Jag lyckades med äran i behåll ta mig igenom en och en halv timme med kaffe och pizza men min stapplande albanska och viftande händer. Igår när jag var och köpte vitkål fick jag en bok om kriget, så jag blir lite rörd. Som ni förstår är jag nu fast vid denna butik för resten av tiden i Kosovo, så jag är tacksam över att kvaliteten är helt ok.

Igår hade de albanska kollegorna ordnat en överraskning efter vårt team meeting och bjöd på lokala läckerheter. Varje dag kommer de och tackar olika utländska kollegor för att just deras land har erkänt Kosovo. Jag får sitta och skämmas medan Reinfeldt fegar. Men tanke på den brinnande amerikanska ambassaden, kanske det inte är så dumt att fega. Eller är det bara de parlamentariska kvarnarna som måste mala färdigt först. Någon allmänbildad får gärna upplysa mig. För er som inte har örnkoll på precis vilka stater som erkänt och när, finns den eminenta och ganska söta sidan Who recognized Kosova as an independent State? där alla länder tackas. Länge ryktades det att Afghanistan av alla länder hade varit först ut, men när röken skingrats är det uppenbarligen Costa Rica som tog hem den poängen.

P.S. Trots oroligheter i Belgrad, brinnande gränsposteringar och demonstrationer i norra Mitrovica, så är det kav lugnt i Prishtina. Som vanligt.

Idag är det exakt sex månader sedan jag för första gången satte min fot på kosovarisk mark - fast på den tiden var den ju fortfarande formellt serbisk. Jag är väldigt nöjd med att ha fått chansen att uppleva det unika och ganska bisarra i ett land administrerat av FN, men att jag nu också får vara med om ett självständigt lands första steg.

Och det bådar gott. Redan igår, den första morgonen med självständighet stod min nya dator på kontoret och idag på själva halvårsjubiléet blev den installerad. Jag kommer inte att sakna tröskverket till plåtlåda som jag haft tills nu. Det var ju lite komiskt att det blev just nu, men allt annat än komiskt att FN-kvarnarna ska mala så långsamt. Det är snart ett år sedan det blev klart med min tjänst och jag vill inte tänka på hur många tusenlappar som gått till spillo i väntan på att Outlook ska öppna, webläsaren starta om efter att ha kraschat och några "Your system is running low on virtual memory" när man använder Word, internet och Outlook - samtidigt.

Jag ser fram emot ytterligare sex månader här, inte bara med en normalfungerade dator, utan också med en vår och sommar utan minusgrader, roligare arbetsuppgifter på kontoret, soliga helgresor i regionen och kanske lite självständighetsorsakad jävlar anamma och förändringsentuasiasm från kosovarernas sida. Vi får bara inte hoppas att det blir så trevligt att jag stannar ytterligare en vinter.

Självständighetsfirandet är inne på tredje dygnet och ingen tycks tröttna. Själv känner jag att jag nog hade tröttnat på att åka runt i en bil och tuta, skjuta kalasjnikov och vandra upp och ner på Prishtinas egen "Avenyn" Moder Teresa. Men så är jag inte heller en kosovoalban som har väntat på denna dag i nio, tjugo eller som vissa "i hundra år".


Jag inledde helgen med att på lördag morgon helt illojalt fly Republiken Kosovos födslovåndor för ett par timmars skidåkning i makedonska Kodra e Diellit, strax utanför Tetovo. Tre liftar var öppna och platsen gjorde skäl för sitt namn Soliga berget, men som alla andra sekunder den här helgen var det svinkallt och det bet rejält i kinderna. Jag tycker det var lite sött att de hade en liten ortodox kyrka mitt i backen.
Väl tillbaka i Prishtina var jag helt slut, men det kändes inte som ett alternativ att gå till sängs tidigt. Kosovarerna är inte kända för att vara gnälliga, men jag har nog aldrig sett så många så glada på en och samma gång. Jag har nog inte sett lika många albanska flaggor på en dag heller.


Söndagen, själva självständighetsdagen, bjöd på illblå himmel och strålande sol. Det var lite egendomligt att promenera de fem minuterna hem till lägenheten och slå på BBC eller CNN som förstås hade Kosovo som förstanyhet och se samma sak som jag upplevde live alldeles nyss sändas över hela världen. Hästarna tror jag inte var med på Aktuellt i alla fall.
Avenyn var (eller rättare sagt är - folkfesten är ännu långt ifrån slut) centrum för alla festligheter. Hade jag inte klättrat upp på ett elskåp skulle jag inte kunnat gissa att de dolde sig en jättetårta bakom folkmassan. Jag var mycket imponerad av att de kunde stå där och bara titta i väntan på att premiärminister Thaçi skulle dyka upp och äta första biten.


Och imponerad att de stod ut i de många minusgraderna. Euforin hade nog blockerat de allra flesta nervbanor som kunde förmedlat kyla. Killen på bilen till exempel, som håller fast i plåten - utan vantar.
Sista bilden är från idag, måndag kväll. Imorse när jag gick till jobbet kändes det som nyårsdagen, nästan inte en kotte ute på gatan och nästan ingen trafik. Men på eftermiddag var det igång igen. Flera grupper spelade traditionell musik och människor dansade på Avenyn. Och - hör och häpna - en och annan körde runt i sin bil, tutade och viftade med albanska flaggan.

Kosovo var på lördagen pyntat upp till tänderna med albanska och amerikanska flaggor. Hela Prishtina var en folkfest trots iskyla och snöfall och det är ändå bara upptakten till dagens övningar. Som FN-anställd hotas jag av "disciplinära åtgärder" om jag deltar i firandet, men det kan ju inte vara förbjudet att gå ut och gå en sväng på Moder Teresa avenue. Filmen är från 01.30 i natt.

Det ligger i luften nu. Så här dan före dan före självständighetsdan sprids fortfarande olika rykten. Blir det redan på lördagen, så snart Säkerhetsrådet stängt för veckan? Eller blir det först på måndagen? Alla hade väntat sig ett besked eller i varje fall en vink idag kl 13.30, men Hashim Thaçi sa inget om detta som alla ville veta.

Inför söndagen planeras det i varje fall att bjudas på världens största tårta på stan. Bryggeriet Peja ska erbjuda gratis öl till alla med mera med mera. Det är en solig fredag eftermiddag, man luras att tro att våren är på väg och det känns ungefär som inför Valborg.

Nattetid väntas dock temperaturer neråt minus 14 och imorgon ska jag åka till Makedonien och åka skidor. Vi hoppas därför inte på någon UDI under lördagen, med eventuellt tillfälligt stängda gränser, så att vi inte kommer hem i tid till Carola.

Några veckor efter att jag flyttade in i mitt Prishtinaresidens i höstas, öppnade det till min förtjusning en liten mataffär i bottenvåningen. Aldrig tidigare hade jag haft så nära till affärn och på det här sättet skulle jag på sätt och vis alltid ha skafferiet fullt och behövde ju inte ens stänga av spisen om något saknades. Problemet var bara det att om något saknades någonstans så var det i lilla affären, vars utbud var värdelöst och oförståeligt. Man kunde tänkt att de skulle ha exempelvis, pasta, krossad tomat eller andra konserver, men icke. De första månaderna försökte jag då och då desperat gå en runda i affären för att se om jag kunde stödköpa något - jag ville ju så gärna att de skulle finnas kvar - men det var i princip omöjligt att hitta något som kunde passa i min mathållning.

Nu har den föga förvånande gått i graven och jag har fått svaret på frågan hur alla dessa meningslösa småaffärer klarar sig. De gör inte det. I veckan öppnar en studio med grafiska designers istället. Bättre lycka önskar jag dem!

Nej, inte Melodifestivalen. Jag är dessutom sur på svt som inte sänder den i repris på webben, nu när jag äntligen fått det att fungera, så jag borde inte ge dem någon mer gratisreklam på min populära blogg. Dessutom är det ju skandal att Christer Sjögrens pekoral gick till final. Ja, nu när inte svt gick att lita på så fick jag låna låtarna på nätet. Hellre trådlös än rådlös.

Det är alltså datumet för självständighetsförklaringen jag tänker på. Det har förvisso ett gemensamt med Melodifestivalen; det blir ett jäkla party, men har inte så stor betydelse för det verkliga livet. Efter att det tidigare har gissats högt och lågt, så sägs det nu med alltmer unison röst: söndag 17 februari. I princip alla är övertygade och blir det inte 17e, så blir det nästan samma antiklimax som när alla IT-system skulle kollapsa vid Millenieskiftet.

Så var det äntligen dags; den spännande upptrappningen inför det jag skrev om på bloggens allra första inlägg, Eurovision Song Contest i Belgrad i maj. Jag misstänker att det varit ett himla tjat på svt den senaste veckan, men här nere märks inget av den schlageryra jag tänker mig att Sverige är omslutet av. Jag brukar vara ganska skeptisk till att dra ut det hela till sex evenemang, men i år verkar ju startfältet helt fantastiskt, så jag ska göra mitt bästa att följa via websändningarna om jag lyckas få all teknik att funka.

Till att börja med är det ju alltid fantastiskt att Carola är med, även om det naturligtvis gör hela tävlingsmomentet överflödigt. Vill Carola åka till ESC, så är det klart att hon får det. Kul för den där Andreas som får följa med. Sen är det ju ett gäng schlagerrävar, Sanna Nielsen, BWO, Linda Bentzing och Charlotte Nilsson (hon kommer snart heta Nilsson igen, så det är lika bra att fortsätta kalla henne det, på samma sätt som Carola aldrig slutade heta Häggkvist), som hjälper till att ge rätt stämning åt varje delfinal. Därtill ett gäng riktigt sliskiga killar, som ju passar utmärkt i detta folkliga sammanhang; Lasse Lindh och Patrik Isaksson (som jag alltid trott var samma person, men man får väl inte tävla med två låtar?), Niklas Strömstedt och Christer Sjögren.

Det geniala är dock att Christer Björkman insett att om Europa vill ha balkan, då ska Europa få balkan. Åh Mickey Mickey hej Mickey du är helt okej hej Mickey Huskic (som tävlar under sitt kortare artistnamn Mickey Huskic) sjunger Izdajice och är uppenbarligen direkt kåppy-pejstad från den bosniska uttagningen. Nästanryska The Nicole medverkar med Razborka, som i och för sig inte är balkan, men slaviskt så det förslår. Om inte Daniel Mitsogiannis är grek, så vet jag inte vad som är grekiskt. Men men men, de vi måste skicka till Belgrad är förstås Andra Generationen med vitlöksdoftande Kebabpizza Slivovitza. Bergsjön tog hem totalsegern 2005 med My number one. Nu är det Hisingens tur!

Följer just nu Mitt Romneys avskedstal när han lägger ner sin kampanj och jag är så tacksam att han inte kom längre. Talet är fyllt av vanföreställningar och lögner och han har uppenbarligen inte en enda åsikt som kan betraktas som PK i den civiliserade världen, dvs det Europa som han menar är på ruinens brant tack vare sekularisering och fria aborter. Inte bara förhärligar han USAs krig och avfärdar alla sociala skyddsnät, utan spottar också på alla som inte vill leva i hans idé om den heterosexuella mansstyrda kärnfamiljen. Tvi tvi tvi!

Kosovos premiärminister Hashim Thaçi dämpar nu förväntningarna på att självständigheten står för dörren. "Först ska vi avsluta arbetet med konstitutionen och statssymbolerna."

Just statssymbolerna och i synnerhet den nya flaggan är jag väldigt nyfiken på. Jag har försökt diskutera det hela med mina lokala kollegor, som avfärdar det hela. "Vi har ju redan en flagga" säger de i kör. Jag försöker förklara att det är grannlandet Albaniens flagga. "Ja, just det, vi är ju albaner." Jag försöker då argumentera för att själva grundvillkoret för att Kosovo ska erkännas av västvärlden är ju att de kommittar sig (som vi säger nuförtiden) för en multietnisk statsbildning, som inte bara tillgodoser serbernas, utan också alla andra minoriteters, rättigheter. De måste i alla fall låtsas de första tio åren och leka multietnicitetsleken så länge FN och EU har ett finger med i spelet.

Om nu någon ändå kan tänka sig att diskutera en ny - och annorlunda - flagga, så tycks upplägget uppe till vänster vara det som flest nämner som troligt. Alla i Kosovo tycker att USA är toppen. De är inte så griniga som vi svenskar, som alltid kommer dragandes med Vietnam- och Irakkrig, kulturimperialism och 7eleven-epidemin som tar död på allt lokalt näringsliv i de svenska städerna. Inte bara Bill Clinton, förlåt Bil Klinton, är en hjälte sedan bombningarna av Serbien '98-'99, utan det tycks gå längre tillbaka och många menar att det är det starka albanska lobbyn (av vissa kallad maffian) i USA, som ligger bakom amerikanernas orimligt stora engagemang för lilla obetydliga Kosovo.

Detta till trots, eller kanske just därför, tycker jag att flaggförslaget är skrattretande, den mest banala sammansättning av Albaniens och USAs flaggor man kan komma på. Att något är skrattretande är emellertid inget hinder för att det är verklighet i Kosovo, så det återstår bara att vänta och se.