Mellan stolarna
Idag har jag agerat assistent åt min assistent Darko och fått en inblick i hur hopplös vardagen kan te sig för en av alla de människor som kommer i kläm i den röra som utgör Kosovo idag.
Darko har tänkt att åka till Österrike i sommar med sin fru och dotter och för att får visum måste de visa att de har jobb och inte vill ta sig in i Fort Europa av den anledningen. Fruns kontrakt har inte samma namn som hon eftersom de har gift sig, så hennes nya namn måste först av allt registreras hos kommunen. De är bosatta i Zveçan, en av de tre serbdominerade kommunerna i norr. Dessa tre kommuner fungerar inte sedan 17 februari i protest mot självständighetsförklaringen. Darko hade dock fått ett namn på en person i kommunhuset i Mitrovica, som skulle kunna hjälpa till. (Mitrovica kommun är albansk och i full funktion, medan den lilla serbdominerade delen som utgörs av Norra Mitrovica, administreras av UNMIK, där jag numera arbetar.) Eftersom Darko, i egenskap av serb, inte är bekväm med att röra sig i södra Mitrovica, tar vi FN-bilen dit. Efter en stund blir det klart att Darko inte kan få hjälp där, eftersom de inte har auktoritet att göra detta för en annan kommun. Däremot, får vi veta, finns det en liten albansk by i Zveçan kommun där det finns ett litet kommunkontor. Och där arbetar de, eftersom albanerna där inte har något emot självständigheten.
Så vi hoppar in i bilen och kör ut på landet, upp i sagolikt vackra berg på smala gropiga grusvägar. Trots att Darkos albanska är bra mycket bättre än min, får jag fråga oss fram i byarna. Han är rädd att hans tydliga serbiska accent ska ge oss ett sämre bemötande, även om jag tror att hans rädsla är kraftigt överdriven. Åter i bilen rättar han istället mitt uttal. Q:t i qendër blev inte helt rätt. Till slut hittar vi den rosa administrationsbyggnaden i Lipë. Mannen vi ville träffa är inte där, men kommer om två veckor. Trots att vi inte lyckades ta steg 1 av 10 på vägen mot semestervisum, så är vi ganska nöjda. Vi vet var kontoret ligger och det finns i alla fall ett sätt att försöka med. Och vi fick en utflykt på landet i den 30-gradiga värmen, fick lukta på lite koskit, se hur de gör gärdesgårdarna just här och prata med grekiska KFOR som vaktade klostret längs grusvägen.
Darko har tänkt att åka till Österrike i sommar med sin fru och dotter och för att får visum måste de visa att de har jobb och inte vill ta sig in i Fort Europa av den anledningen. Fruns kontrakt har inte samma namn som hon eftersom de har gift sig, så hennes nya namn måste först av allt registreras hos kommunen. De är bosatta i Zveçan, en av de tre serbdominerade kommunerna i norr. Dessa tre kommuner fungerar inte sedan 17 februari i protest mot självständighetsförklaringen. Darko hade dock fått ett namn på en person i kommunhuset i Mitrovica, som skulle kunna hjälpa till. (Mitrovica kommun är albansk och i full funktion, medan den lilla serbdominerade delen som utgörs av Norra Mitrovica, administreras av UNMIK, där jag numera arbetar.) Eftersom Darko, i egenskap av serb, inte är bekväm med att röra sig i södra Mitrovica, tar vi FN-bilen dit. Efter en stund blir det klart att Darko inte kan få hjälp där, eftersom de inte har auktoritet att göra detta för en annan kommun. Däremot, får vi veta, finns det en liten albansk by i Zveçan kommun där det finns ett litet kommunkontor. Och där arbetar de, eftersom albanerna där inte har något emot självständigheten.
Så vi hoppar in i bilen och kör ut på landet, upp i sagolikt vackra berg på smala gropiga grusvägar. Trots att Darkos albanska är bra mycket bättre än min, får jag fråga oss fram i byarna. Han är rädd att hans tydliga serbiska accent ska ge oss ett sämre bemötande, även om jag tror att hans rädsla är kraftigt överdriven. Åter i bilen rättar han istället mitt uttal. Q:t i qendër blev inte helt rätt. Till slut hittar vi den rosa administrationsbyggnaden i Lipë. Mannen vi ville träffa är inte där, men kommer om två veckor. Trots att vi inte lyckades ta steg 1 av 10 på vägen mot semestervisum, så är vi ganska nöjda. Vi vet var kontoret ligger och det finns i alla fall ett sätt att försöka med. Och vi fick en utflykt på landet i den 30-gradiga värmen, fick lukta på lite koskit, se hur de gör gärdesgårdarna just här och prata med grekiska KFOR som vaktade klostret längs grusvägen.
Kommentarer
Trackback
